Gillar´t

Tiden går...
Har suttit och titta på gamla filmer (allt är relativt men i vår värld ca 5,5 år gamla) med start från Jack och Loves första dagar fram till Neas första år. Både jag och Micke har suttit med tårar i ögonen i soffan mitt bland våra fascinerade ungar som verkligen gillade vad de såg på TV.
Men vi har inte gråtit hela helgen, vi har haft det jättegött. Kommer snart tillbaks med mer om det. Ska försöka gaska till den här bloggen med lite bilder också, inte bara ordbajs. Det blir rätt tråkigt utan va? Bara mitt dravel. Men för min hjärna är dravlet bra. Jag gillar´t. Jag gillar jättemycket att jag kan gå tillbaka och läsa om hur vi hade det för 1 år sen och för 2 år sen. Det är ju det som är grejjen!

Nu tillbaka till listorna. Försöker få lite struktur på veckan som kommer. Det börjar arta sig. Går extremt bra i nymålad kökssoffa vid nymålat bord och med nyinköpta kuddar från Oddbirds, tillverkade av helt fantastiskt vackra Vietnamesiska folkdräkter. Och nu hade det passat med en bild på detta eller hur? Fixar´t sen - imorrn. Ska bara sladda förbi Expert och köpa ny kamerasladd som av en händelse inte ligger där den brukar. Och ingen annanstans heller för den delen...

Ung & bortskämd

Det finns ju helt klart en mening med generationsboende. Och då tänker jag inte bara på oss och våra barn. Det är ju annars en ganska vanlig variant.
Idag jobbade både jag och Mike sent. Mamma hämtade barnen på dagis. Med sig har hon två hundar OCH hon har bakat bullar och samlar hyfsat många pluspoäng genom att inleda med fika. OCH hon har handlat OCH förberett kvällsmat OCH lagar även till densamma. Att komma hem till ett upptänt hus innehållandes en mor, ett par hundar och omkring 3 barn som hälsar välkommen hem är världsklass. Jag känner mig lite som en deltagare i "Ung & Bortskämd", bortsett från ung.

ojoj

Inser vad som gör livet värt att leva så fort jag öppnar dörren och kommer hem. Ett levande hus fullt av barn, hundratals stövlar, damm, smuts, grejjer, tvätt, onödiga saker, för många skor, för lite tomma ytor och ett överflöd av känslor som yr åt alla håll och kanter.

Har just sett "Mina vänners liv" eller vad heter serien? Hur som helst så får jag ångest av den. Fast det är helt vanliga liv. Jag är ömhudad idag. Kryper in i kokongen, snusar på barnen och stänger av världen en stund.

Kommer det någon snö eller?

Är sjukt sugen på att åka skidor. Skulle bott på helt annan breddgrad. Där det finns mycket snö och branta berg. Vad är det här? Regn??! Ge oss lite snö!
Frågade Love innan han somnade hur han ville att nästa vecka skulle bli. "Jag vill att det ska komma snö"! Hurra, han har fattat. Sitter och knapprar på nätet efter skidresa i mellandagarna eller över nyår. Kriterierna är hårda. Inte för långt (åksjuka barn), inte för brant (har tre barn som inte har lärt sig åka slalom än), gärna bastu, bad och stora rum... Har ev hittat något som funkar. Får se var det kan sluta.

Rapport från kökssoffan

Sitter kvar i köket. Har baxat in en kökssoffa och nytt köksbord (loppis så klart och ärvt) och det blev så mysigt att jag blev sittande kvar.
De 3 musketörer har förpassat sig själva till tv:n och djursjukhuset. Mike tränar fotboll. Det ser ut som ett smärre krig i köket. Hemtrevligt kan man kalla det... Här bor det folk, en hel massa människor som lämnar spår efter sig precis hela tiden. Kapitulerar, sippar vidare på teet. Sneglar mot glöggen... Det är precis lagom mörkt för glögg.

Känner mig väldigt väldigt dåsig i hela kroppen. Borde vara piggare. Har tankat massor av energi i helgen. En vända till Göteborg med systrarna Fritzson är en dubbel dos vitamininjektion i sig. Konstaterade krasst att det blev alldeles för stressigt. Åkte buss ner vid 8 i går morse. Åt frukost till 12 i djupa härliga soffor. Lite affärer på det, men blev sugna på lunch. In på myllrande Soho. Vin, lite granna mer vin och hoppsan, bussen går hem om 30 minuter. Gjorde en hetsig 20-minuters shopping och sprang till bussen. 6,5 timme i Gbg där 4,5 tillbringades i sittande läge. Minsann. Vi gjorde inte butikerna rikare men likväl sinnet. Fortsatte direkt hem till Charlie för kvällsmat och bastu.

Söndag i fars tecken såklart. ICA var hett på morgonen. Mötte många med samma tanke. Färskt bröd till pappa... Piffade upp frukosten på sängen med en fisketidning och sen drog vi till farmor och farfar, bjöd dem på lunch och hämtade hem ovan nämnda köksbord och kökssoffa, i vilken jag för övrigt tillbringat hela kvällen. Ett nytt favvohäng i huset. Det är riktigt riktigt mysigt.

Ny vecka, nya möjligheter... öh. Nya möjligheter att börja mena något med att säga det. Jag börjar anta formen av en överkokt makaron. Det är inge bra. Men det är långt till nästa års Lidingölopp. Lite för långt för att det ska ha någon effekt redan nu.
Imorgon ska jag leta upp motivationen. Imorgon är dagen när allt ska bli bättre... nä va fan, jag hittar bara på. Det kommer inte hända. I morgonkväll kommer jag sitta på samma plats och tänka samma sak...

Långisar och vinterdäck

Nu kan man sjunga långkalsongens lov igen. Underbart. Långkalsongen just. Snön gillar jag också men skotta ogillar jag intill bristningsgräns! Ändå var det just det jag ägnade mig åt igår kväll. En liten liten pyttestund. Tills Mike kom hem och ordnade till det ganska mediokra resultatet. Han tycker det är kul. Snön fastnar på skyffeln, skyffeln är för kort, nä fy fan. Snö utan att behöva skotta är däremot helt oslagbart.

Har man dessutom ett par vinterdäck på bilen så är saken biff. Det hade vi inte igår morse. Gäller då att köra rätt i stan, dvs rakt fram och tillbaka, i sicksack och i största möjliga mån undvika allt som lutar upp eller ner. Vilket i sig är en utmaning.

Ringde i panik till Däckservice. Visst kom in kl 15.30. OK. Då ska vi se, var är däcken? Ringde Micke på jobbet och frågade. Just det, längst ner i källaren, längst in. Äh hur mycket kan ett däck väga. Det går la fort att hiva in dem i bilen. Jag slutar 15.00, barnen ska hämtas 15.15 och jag ska byta däck 15.30. Gott om tid... Flera kvartar till godo. Jodå... Gick det att komma upp på garageinfarten till huset? Nej. Redan lite lätt stressad. Kånkar däck för däck upp från källaren och sen ner till vägen och sen, få se, just det in i bilen. Litet krux. Det är bilsäten i vägen i hela bilen. Alla 7 sätena på plats. Vet att de ska gå att fälla... Hittade rätt knappar. Fällda säten, in i bilen och IVÄG! Hämta barn, in i bilen och IVÄG. Har nu hyrt in sommardäcken på Däckcenter. Kan någon påminna mig om det när jag letar efter dem i april?

Comeback i löppardojjan

Sitter med två små duvungar framöver mig vid bordet. Nova är här och leker med Nea. Vilka brudar. Coola och glada. Bajs verkar vara ämnet för dagen. De har just hjälpt mig klabba ihop en kladdkaka som står i ugnen och sprider väldoft.

Igår hände något spännande. Istället för fredagsmys vaknade jag upp på Tre rosors väg med löpardojjor på fötterna mitt på bästa sändningstid...

Så här var det... Stog i köket vid 17.30 och smögåt godis. Micke och barnen i rummet jämte. Micke kom på mig och förklarade vilken nivå han ansåg min karaktär befinna sig på. Jag höll med. "Ut och spring istället så fixar jag kvällsmaten säger han. Du har fem minuter på dig att byta om". Han känner mig väl. Får jag betänketid går allt åt hel.... Sladdade upp och i springkläderna, tog lite för mycket trodde det va kallare. Glömde att man visst svettas när man springer. Det är ju ändå 1,5 månad sen jag sprang senast. Och iväg. 35 minuter på ulricehamns gator. Och tänk vad tråkigt det kan vara. Men 35 minuters tråkigt på 1,5 månad är ändå acceptabelt.

Kommer hem svettig och ångande och möter 3 ivriga barn i hallen. " Vi har en överraskning" "vi har tagit upp något varmt till dig och tänt ljus" "kom upp". Följer med upp och blir inledd i badrummet där det vankas ett ångande skumbad med levande ljus. Världsklass!! Lägger mig där medans Mike tar hand om utfodringen av de tre minderåriga i familjen.

Med den behandlingen kan jag tänka mig att springa 5 gånger i veckan!

Hur är det att vara tvillingförälder?

Foto Louise Eleonore Örtlund

Den frågan får vi inte så ofta längre, den var vanligare när de var små. "Jobbet" var nog mer påtagligt då. Hur gör man när man ammar, matar, söver, leker, överlever?

BVC ringde för några veckor sedan och frågade om vi ville vara med på en tvillingträff för att berätta för nyblivna tvillingföräldrar hur det är att vara just nybliven tvillingförälder, sett lite i backspegelns vy. Jättekul, klart vi är med! Nu börjar det dra ihop sig och det känns som om det är läge att stanna upp och reflektera lite. Hur var det egentligen?

Det fina med att vara människa är att man många gånger glömmer det jobbiga. I alla fall funkar jag så, om det inte är något traumatiskt som inträffat såklart. Men att vi inte fick sova ordentligt på 1 år och 10 månader (det vände plötsligt en dag därför vet jag så exakt). Och då menar jag inte bara att vi inte fick sova ordentligt. Vi fick ta mig fan inte sova någonting. Två barn med kolik följt av grava sömnproblem toppat med nattskräck. Det var ingen dans på rosor och vi bad varandra fara till både varma och avlägsna ställen, där vi gick med varsin kille på armen mitt i natten i ett mörkt hus och möttes i någon dörröppning.

Men vad hände? Jag kan inte riktigt komma ihåg hur det var? I efterhand känns det som att – herregud det var väl inte så länge? Det gick ju över. Men grejjen är, att när du är mitt uppe i det så tror du aldrig att det blir annorlunda. Någonsin.

Jag glömmer aldrig när vi lämnade BB. Stolta och nöjda över att få åka hem efter att ha tillbringat första tiden på NEO. Vi kommer med varsin pytteliten bebis och möter två tanter i dörren. Istället för att säga ”å vad söta” säger de ”å vad jobbigt ni kommer få det, nu har ni minsann fått att göra”. Jag blev skitförbannad! Hormonstinn och arg. Vad är det för sätt!!! Men denna å vad jobbigt-kommentaren som följt med hela graviditeten och fram tills de fyllde typ 3 år blir jag inte ens lite upprörd över längre. För de som säger så vet inte vad de pratar om. Och de vet inte heller att vi kämpade som djur för att få just dessa små korvar. Behandlingar, sprutor, elände, ont, tårar och till slut happiness. Som min svägerska uttryckte det när jag en gång bröt ihop över att allt kändes väldigt mycket med två små barn. ”Du vill ju ha barn och nu har du två, vad är du ledsen för?” Lite hårt, men hård är så långt ifrån hur hon är och det är sagt med glimten i ögat så jag tog till mig. Vem sa att det är enkelt att vara förälder?

Jag är lite drygt en och en halv meter lång. Min mage var ungefär lika bred som jag var lång.

It´s a dirty job but someone has to do it...Amning, sondmatning och flaskmatning var 4:e timme. Dygnet runt. Däremellan en halvtimmes pumpning av mjölk inför kommande matning, flaskdisk och blandning av mer ersättning. Men som de kämpade! Ingen smickrande bild men den är tagen ur verkligheten. Den fåtöljen glömmer jag aldrig!

Sammanfattningsvis så tycker jag som alla andra föräldrar att just vi har de allra coolaste barn man kan tänka sig. Det är speciellt med tvillingar. Och jag är stolt över att vi lyckades fixa matchen!

Från fredag till tisdag

Lite spots från senaste dagarna. Allt illustrerat med de sämsta bilder man kan möjligen åstadkomma. Men håll till godo.

5 pinnstolar, 5 bästa vänner, 1 torp i en becksvart skog långt ute på landet med massa vin och god mat. Det var inledningen på helgen som gick. Så himla mysigt. 6 timmar på en pinnstol märktes inte ens. Vi blev bjudna till Mias torp i Handvik. Vilket ställe!!! Världsklass.

Johanna, Mia, Charlie och Linda.

Världens coolaste 11-åring har fyllt 11 (såklart). Han heter Martin och ska bli rockstjärna. Vi gör vårt bästa för att hjälpa till, så han fick en elgitarr i lördag när det vankades middag och diskussionsforum hemma hos min bror.

Jag har en övertro på mig själv och loppisar och önskar att jag vore mer hängiven loppisfan än vad jag är. Den önskan delar jag inte med min sambo. Men hur som helst så svängde jag förbi en second hand på vägen hem igår och fyndade en lampa för några kronor. Lite sprayfärg på det så blev den som så här snygg. Även här går våra omdömen isär. Mikes och mina. Men skadan är skedd. Lampan har redan kommit innanför husets dörrar... Och väl här hemma lever man ett säkert liv som pryl.


Höstens sista fotbollsträning skedde utomhus i spöregn idag. Jag och Nea som de hängivna fans vi är till killarna tittade givetvis på. I samma spöregn. Det var blött. Jag försökte få på Jack och Love regnjackor men fick ett "har du sett Zlatan i regnjacka" till svar och la ner den diskussionen. Överraskade sen Mike som jobbade sent ikväll med soppa och goa tillbehör. Det hör inte till hans vanliga inslag i vardagen att bjudas på kvällsmat av mig så överraskningen tog. Det är det fina med att slå ur underläge!

Och så har det varit höst. Har aldrig förstått vitsen med att kratta löv. Förrän i lördags. Man har högarna till att hoppa i såklart. Och sen är det ingen hög längre utan lika utspridd lövsörja som tidigare. Mission impossible.
Och imorgon väntar kvällsmat hos min alltiallo tillika svägerska/frisör/socialhjälp ihop med en salig blandning av andra töser. Vin och gott tjöt att se fram emot. Det artar sig till en bra vecka :-)

Oddbirds och Lager 157...

1 enda timme tog det att göra åt barnbidraget. Innan det ens har kommit.

Hämtade barnen från dagis och drog raka spåret till Lager 157 med mitt relativt högljudda gäng. Raka vägen till barnavdelningen och sen var det högprioriterad ekipering. skor, kängor, stövlar, underställ, överställ, mellanställ....i all oändlighet.

Lager 157 är ett coolt stället att vara på om det är folktomt och man är mellan 3 och 5 år. Gigantiska ytor att springa gatlopp på. Perfekt för brottning. Ljudet försvinner i evinnerligheten. Dessutom ligger fiket helt välplanerat efter kassan och säljer överdimensionerade chokladbollar som får vilken unge som helst att bli from som ett lamm i butiken. En väl fungerande muta.

Ska nu stryka ett tjockt fett streck över denna rad på listan. Och blunda för de andra som inte fått det feta strecket än.

Har dessutom piffat till soffan med diverse finsaker från Oddbirds. Världens bästa kombination av kreativa människor. Ni är grymma!!!

Finkuddar och finman. Honom tar jag fram när jag vill piffa soffan lite extra.

Denna kommer inom snar framtid hänga på en vägg nära mig. Blir glad så fort jag tittar på den. Det avgör saken. Den får flytta in.

18 eller 37?

I veckan har vi besök av vår partner i Dubai. Satt och pratade med en av dem, en arkitekt från Irland som flyttade till Dubai med sin fru för två år sedan och som precis fått sitt första barn. Han visade bilder på detta söta underverk och var så stolt. Jag är väl inte sämre än att jag halar upp telefonen och visar bild på min coola trio, varvid han blir helt chockad. "Do you have kids, your not old enough"! En vild gissning från hans sida landade på 18... Varvid jag blir helt skakad. Är det så illa ställt?

Bästa-vänners-fest

Piggar upp denna avsomnade trötta blogg med en bild på en hoper oerhört pigga brudar. Tagen på "Bästa-vänners-fest" i lördags för att fira Mimmi och Fredrik som smet iväg och gifte sig i våras. En hejdundrande skiva som inte slutade förrän frampå morgonkvisten. Stort tack för den till ett värdpar som var i toppform!

Eftersom jag inte hittar sladden till kameran (som för en gångs skull både kom med och hem igen) har jag snott denna bild från Saras blogg. Hoppas det är ok :-)

Vi ses längre fram när livet slutat gå i speedway-tempo. Kram tills dess.

Bergsbestigning

Photoshop är väl inte min starka sida. Det blev en jäkla liten bild det där. De är tagna från toppen av skidbacken om det är svårt att se för ett trött öga...

Packade ihop barn och engångsgrill med tillbehör och besteg skidbacken idag. Där satt vi på toppen och grillade korv, stoppade glatt i oss chokladbollar, godis, fika... och tittade avslappnat på alla som besteg berget av helt andra skäl. En mysig fm som slutade lite tumultartat när Irma föll i vattnet och Helena trampade sönder sina solglasögon. Allt inom loppet av 2 minuter. Men fram tills dess kände vi oss som en del av "Sound of Music". Med flisor.

Räknade sen in 7 barn mellan 3,5 - 8 år till kvällsmat. Gissa ljudnivån. Hur gör alla förskolefröknar? Men räknade även in två tjötglada vänner till samma kvällsmat. Avslutade söndagen ihop med Josse och Charlie med barn. Kan det bli bättre än så här, yoghurt, macka, te och lite hederligt tjöt? Lägger mig med lätt hjärta. Och träningsvärk.

15-km Lidingölopp, ingen big deal??!

Läste igår att den nya 15 km-banan på Lidingöloppet inte är någon utmaning. Den går inte över de värsta backarna och den är inte jobbig... Det lät som ljuv musik i mina öron. Den relevanta frågan är väl bara vem som skrev de där orden. Hoppas det var en 37-årig trebarnsmamma med avdankade benmuskler.

Milen fick sig en släng av mig idag. Tror inte jag gjorde några djupare intryck på den. Möjligtvis där den smeker förbi golfbanan för där var det fullt med folk. Fick ju dra på järnet just där för att behålla lite av stoltheten.

Nyss hemkomna

Velighetens lov

De som känner mig vet att min velighet är åt helvete jobbigt. Ibland. Ibland går det fort som satan. Ibland blir det inte ens något val. Micke har lite av samma åkomma. Det är ingen bra kombo. Men vi jobbar på det. Idag åkte jag ner och gjorde slag i saken och köpte lampan som jag började tänka på för ett halvår sen. Så eftersom jag inte är på någon bartömning ikväll sitter jag istället här hemma och gottar mig åt lampan som lyser upp i mörkret. Äntligen. Lite väl starkt kanske. Vi har ingen dimmer.

Varför denna velighet? Svårigheten ligger i att veta att man valt det allra bästa. Att det blir det mest rätta. Jag lovar, eftersom jag köpt lampan idag kommer jag hitta en annan lampa imorgon som ev hade bliit liiiite bättre. Ni hajjar, vi pratar om en lampa!!! Hur fel kan det bli, vad kan hända. Kommer solen trilla ner över jorden?

Men då och då chockar vi oss själva. Vi köpte en knallgul tapet med fåglar på. Det tog 3 minuter. Namnen till våra barn däremot... Man har 3 månader på sig att anmäla namn till skatteverket sen sägs det att de ger barnet ett namn. Men det är inte sant. Jag ringde och frågade.

Det tog 15 år innan vi gifte oss. Bröllopsfesten ligger fortfarande och puttrar runt i våra huvuden. Men va tusan vi har bara varit gifta i ett halvår... Allt har sin tid. En fest blir väl inte tråkigare för att den kommer lite långt efter. Eller?

6 månader går fort. Den här dagen skulle jag vilja göra om. Varje dag.

Bartömning vs hemamys

Mike är och tömmer en bar. Jag tömmer slatten från igår. Same same fast faktiskt ganska olika. Var på ICA och senhandlade en kvart innan kvällsmaten skulle vara klar och hörde hög musik från Bryggan (där bartömningen är). Där stog jag med min ICA-kasse och solen sken och - åkte hem. Men hjärtat ropade lite grann efter att få gå dit och dansa på borden. Nu blev det en väldigt mysig kväll hemma också, med mina tre coola kids framför nyinköpt film som Nea tyckte var lite otäck men killarna väldigt bra. 7-årsgräns. Men va sjutton. Hon är ju 3,5. Och dessutom i målsmans sällskap. Det funkar.

En gräshoppe-alien

Lyx a la enkelhet. Micke kollar Elfsborg - Napoli med Rickard på våning 1. Jag har tagit med mig datorn och lagt mig i sängen på våning 2. Med mig har jag en film som heter Shrink. Får se hur långt jag kommer i den innan ögonen går i kors.
Det fina med oss småbarnsföräldrar är att vi oftast har vett på att uppskatta även små saker i livet. Små stunder av lyx. Som att det finns lördagsgodis kvar från i lördags (såklart). Ingen film utan godis. Gött.

Min alldeles utomordentligt goa mor hämtade barnen på dagis idag så jag kunde ge mig raka vägen in i de halvsvettiga springkläderna. Nu är det bara att nöta som gäller. Och jag har en bit (en rätt bra bit...) kvar innan jag blir någon form av Evy Palm. Men skam den som ger sig, det är en månad kvar. Under har skett förr. Kanske kanske kommer jag orka springa hela (alltså halva) Lidingöloppet. Det är mitt mål. Tiden är oviktig. Men att orka springa hela tiden hade varit en hel seger för min del. Det säger ju en del om min grundkondition... Någon som har en bra spellista att springa till att dela med sig av så säg till! Idag hamnade soul i öronen och det är ju bra men kanske inte hetsar till något supertempo. Som om något nu skulle kunna göra det. Jag har försökt med allt men inget har funkat hittills.

Kom hem till en munter hoper barn, mamma och ett par hundar och så hjälptes vi åt allihop att bära in pellets. Det har kommit 4 pallar. FYRA!!! En går an att bära in. Två börjar bli tråkigt. Fyra är på gränsen till uttråkning. Så vi sköt på de tre sista problemen till en annan dag. Eventuellt sköt vi över dem på husets pelletsaktivist. Han säger att han tycker det är roligt att bära pellets. Jag tror han ljuger.

Nea till grann-Tuva på em, jag och killarna till stan för lite snabba ärenden som gick rätt långsamt i verkligheten. Hem till grann-Tuva för att hämta Nea men finner oss snabbt sittande vid deras köksbord serverade kvällsmat istället. Vilka grannar!

Och den här hittade Anton i trädgården häromdagen. Vardagsdramatik på hög nivå.

En gräshoppe-alien?

En barnkammare

Nea har flyttat in till killarna. Hon har bott där i en vecka nu och jag tror eventuellt att de kommer att få problem med att bli av med henne. Hennes "säng" är ca 45 cm bred och hon sover på en knölig gammal fåtöljmadrass, eller ja... Men spela roll, hon har sovit hela nätterna i en veckas tid. Hon vill ju ha sällskap för tusan. Jag sover med Micke, Jack sover med Love. Ingen sover med Nea. Så hon tog rättvisan i egna händer och flyttade in. Nu har Love kommit på den briljanta idén att vi ska göra en "barnkammare" av det ena rummet och lekrum av det andra. Och vi som trodde de ville ha varsitt rum!

Lite surr

Surr surr i skallen. Sitter just och översätter underlag för en nulägesanalys. Jag som inte ens kan stava till korv på engelska. Men skam den som ger sig. Dessbättre är mottagarens engelska inte bättre än min så det kanske kan funka.

Micke ligger och halvslumrar i soffan och plötsligt får jag världens höstkänslor. Mörkt, blåsigt och ja... Jäkligt kan jag inte säga för det tycker jag inte. Men att kvällen tar stopp klockan nio har jag svårt att acceptera. Så jag sitter väl här och knapprar lite till.

Vi har lekt 50-tal idag (vi ägnar oss åt det då och då...) Micke tog med sig killarna på fotbollsträning. Jag tog med mig Nea till - ICA!! Tjejgrejjer och killgrejjer. Och burgarna stog färdiga på bordet när husets män kom hem. Vi uppfostrar våra barn i sann 2000-talsanda. Eller typ. Fast helt ärligt så har killarna aldrig sagt nej till en repa på ICA. Så mycket långa korridorer på ett och samma ställe. Och just idag var det troligen mer lä på ICA än på Marbäcks fotbollsplan. Så fördelningen kändes vettig.

Sprang en mil igår. Det gick inte fort men det gick fan framåt. Hade någon berättat för mig i våras att jag självmant skulle lyfta telefonluren och ringa någon och fråga om vi ska ut och springa så hade jag skrattat högt. Nu skrattar jag högt för att det har blivit verklighet och jag är jäkligt stolt! Med min karaktär är det en hjäteinsats.
Sådärja! Lite självbelåtenhet får avsluta detta. Och förresten så tycker jag politiska debatter på TV bara gör ner de som är med. Vilket kackel! Även om det nog är hög tid att lyssna.

I mål!

Här är de, gårdagens hjältar. Alla på sitt sätt.

Picknicken efteråt var mödan värd. Mer än vägen faktiskt i det här fallet.

Ett riktigt lopp!

Nä antingen får jag väcka ordentligt liv i den här avsomnade blogghaverit eller lägga ner. Så här kan vi inte ha det... Började göra så fint här inne men så kom lite annat liv emellan. Att sitta 14 minuter på rad utan störande inslag i tillvaron känns mer som en dröm än verklighet. Nu ligger en trave räkningar och lyser jämte mig på soffan. Måste ta tag i.
Måste (vilket skitord!) även packa väskan för morgondagens oerhört prestigefyllda lopp. Mitt första! Distansen är tyvärr inte imponerande men den ska ändå springas och det ska bli jättekul! Blodomloppet i Jkp imorgonkväll, en liten försmak av det stora i september. Då är det dags att ta sig an Lidingöloppet. En halv bit av det iallfall. Med mig dit följer förutom joggingskorna 4 väldigt goa vänner.

Vad gör man inte för att få lite hotellfrukost! Det kan väl vara värt lite svett...

Hälsosamt

Idag fick jag verkligen till en näringsriktig lunch för oss.

Chokladboll, äpple, youghurt, russin och kycklingspett. Blandat med lite farmors hembakta kaka.

Komma hem eller åka bort

Jag vet inte vilket som är bäst. Tror lika fast på helt olika sätt. Att åka iväg någonstans eller komma hem. Förväntan är lika hög åt båda håll. Har just kommit hem från semesterns sista helg. Jag och barnen har tillbringat några dagar i stugan vid kusten och levt ett gött liv i total avkoppling. Förutom en tur till Busfabriken i Halmstad som måste vara stället gud glömde. Ur vuxens synvinkel. Tvärtom ur barnens.

M är i fjällen och fiskar. Kommer hem imorgon kväll och jag längtar. Inte svårt att klura ut att livet drivs av längtan och att längtan gör livet lite bättre. Lite längt mår nog alla bra av ibland.
Har en bonusdag imorgon men börjar jobba på tisdag. Har en kul höst att se fram emot, med mycket fix och trix både hemma och på jobbet. Och när det blir vinter kommer det snö - iallfall någonstans i landet. Bara det i sig gör livet väldigt uthärdligt. Så bring it on bara - hit med lite vardag så ska vi väl kunna sätta lite guldkant även på den.

Vardag med guldkant. Kvällsdopp i Lagmanshaga.

Hur man får kompisar

Baka bullar och ställ ut dem på bordet så lovar jag att du får hur många kompisar som helst...

Som getingar runt en sockerbit.

Mer jogg

Alla andra i huset verkar ha drabbats däremot... Micke är ute och springer just nu. Jack och Love också - runt huset. Jag tar tiden. Det regnar. Våra intressen går isär. Jag vill baka.

Sugar och jogg.se

Sockerinlägget har spelat ut sin roll. Inte så att jag har slutat med socker. Big no no. Det är ju semester för bövelen. Det jag älskar högt i semestertider, spontanfika (några om dagen när det vill sig extra väl) främjar snarare sockerberoendet än tvärtom. Däremot kommer jag på mig själv att egentligen utan att veta hur, sitta på något som heter jogg.se med splång nya inloggninguppgifter. Där kan man, gott folk, mäta upp sina rundor på kartan, föra träningsdagbok och jämföra sig med som det verkar halva Sveriges befolkning. För jogging verkar vara det som gäller. Eller jogging... Löpning heter det väl. Eller lunkning om det ska överensstämma med verkligheten. Ja, det är väl värt ett försök i allafall. Jag hoppas verkligen tävlingsdjävulen hoppar på mig snart. Det gör den i alla andra sammanhang så varför skulle den låta bli just när jag har löpdojjorna på? Än har han hållit sig borta. Ganska jätteborta. Jag kommer på mig själv med att ägna 5 km åt att tänka konstant på hur extremt tråkigt och jobbigt det är att springa. Om några månader ska jag ta mig runt 1,5 mil av Lidingöloppet. Ni hajjar ju dilemmat. Det kommer gå helt åt h...... Men som en av våra klartänkta grannar sa; det viktiga är väl att komma till Stockholm.

Så sant.

Sugar!

Är på hälsoresa.

Räddningstjänst från Limmared

Vi har tur som har en mycket väl fungerande räddningstjänst även i Limmared. Den ryckte ut i eftermiddag och styrde upp fotbollsträning, pannkakor samt godnattning och saga. Fantastiskt vilket samhälle vi lever i. Tack :-)

Lite råd tack!

Det vill sig inte riktigt. En sjuk Mike, tre pigga barn, ett jobb och ett hus och lite annat har återigen kommit emellan mig och le Blog. Konferens på annan ort tisdag - onsdag har skapat en hel del huvudbry eftersom M inte alls är bra. Vår räddningstjänst mormor är och på annat håll, hos barnens kusin så det är bara för M att sätta på autopiloten. Han har några års vana så det funkar säkert. Håller på att försöka ladda över grejjer på USB-minne och ska väl göra någon form av packning också. Och bara säga hej här. Kul att ni fortfarande hänger kvar. Trots sunkig uppdatering.
Hur gör ni alla andra för att hinna ikapp? Sätter ni er någonsin i soffan och ser ut över hemmet och tänker, shit va gött. Allt under kontroll. Eller blundar ni. Eller finns det en ekvation som funkar? Kom igen nu och dela med er av lite kreativa och kloka råd!

Milstolpar

Nu måste jag undra lite här. Vad är det för kriterier på milstolpar egentligen? Gigantiska förändringar i livet? Är det att fylla 96 år eller är det att få frukost på sängen av sina barn för första gången eller är det att ta sommarens första uteöl med grannarna? Så här med helgens facit i hand så känns det som om vi bara slagit ner milstolpar hela helgen. Några eventuellt lite större än andra.

En megastor milstolpe: Småfisarna bjuder oss på frukost på sängen. Varsin egenhändigt tillverkad macka med smör, skinka och onsalakorv!

Ingen milstolpe nu, men när de föddes... Vi har gjort hela den här högen. Det är coolt. Utslaget läge torsdag kväll.
En jättestor milstolpe: Mickes farmor Gerda fyllde 96 år i fredags. Hon kan mer om internationell fotboll än de flesta jag känner. Fint kalas med våfflor, grädde och sylt. Och fotboll, såklart.

Expedition i skogen med två tuffa killar i fredags em. Inte heller någon milstolpe, men ok, den platsar i kategorin "saker man upptäcker att man kan göra med barnen när de blir fem år".

En liten milstolpe: När man är så stor att man kan göra vad som helst med sin småkusin och ändå vara idol. Love tatuerade Eddie-Lee i helgen.

Definitivt en milstolpe. Vitt, vitt. Vi har aldrig haft vitt, vitt innan. Tror jag inte. Det är svårt att avgöra under alla lager av saker, kläder, damm, prylar och barn.

En gul och fin, men inte så viktig, milstolpe i hallen. Med en rosa viktig milstolpe till höger i bild.
Plussa på att jag överlevt en vända i löparskor vilket i sig borde räknas som en gigantisk milstolpe, årets första uteöl och att killarna ska på sitt livs första fotbollsträning imorgon.
Jag vet, inga milstolpar i ordets rätta bemärkelse men vad vill jag få fram då? Att visst händer det grejjer i småbarnslivet också. I lite olika format bara.

Måla, måla, måla...

Elfborg har spelat skjortan av AIK. Micke kommer hem från grannens tv och slänger sig lätt lyrisk i soffan, slår på TV-sporten och kollar sammandraget från matchen (som han precis har sett...) och säger med bedjande stämma; "snälla, du kan väl titta nu och bli imponerad".

Denna något märkliga prioritering, fotboll framför målning, innebär att vi får ta strykning nr 2 - NU!! Jag hade hundra gånger hellre kraschlandat i sängen än målat. Men å andra sidan vill jag tusen gånger hellre ha ett vitt golv än ett gult. Så...

Nya projekt

Vad gör man när våren vägrar släppa loss? När 7° räknas som värmebölja? Man drar igång nya inomhusprojekt! Kolla noga vänner för det är sista gången ni ser dessa gula trägolv. MålarMike ska snart äntra målardressen och göra vitt vitt.

Hampus är grannens katt som just har flyttat sin latrin från vår trädgård till grannens. Därför tycker vi lite extra mycket om honom just nu. Nea myser med universums gosigaste katt i em-solen...

...samtidigt som det görs premiärdopp några hus längre bort.

Genusteorier

Jack och Love har gått till Emil. Ebba och Nova är här hos Nea. Alltså samma summa barn som det brukar men en tjejigare uppsättning. Helt otroligt vad tyst det är! Det är ingen myt att det låter mer om killar. Tjejerna pratar hela tiden men de skriker ju inte! Genusforskare som säger något annat än att det är inbyggda reflexer i medvetandet att bete sig som en kille eller som en tjej vet inte vad de pratar om.

Skulle bara säga det. Nu fortsätter jag stryka... (öh genus där också?).

Karaktär är en hal sak

Nu ska vi se här. Om vi skulle prata lite om karaktär.

"Ett tämligen stabilt mönster av en individs egenskaper, såsom de avspeglar sig i individens förhållande till andra och till sig själv. Oftast räknas till karaktären personlighetens känslomässiga och moraliska egenskaper, medan intelligens och kroppsliga drag inte ingår".

(Redan här förstår man att karaktär är något krångligt).

Om lite drygt 4 månader ska jag stå i Stockholm i någon skog, troligen ute på Lidingö och våndas inför 2 timmars självplågeri. Ni hajjar - jag är on my way till mitt livs första lopp. Bland folk. Jag har aldrig sprungit längre än 2,5 km på rad tidigare. Men såklart, man ska utmana sig själv lite ibland. Möjligen finns det roligare sätt att göra det på än just genom att springa. Jag var inte på något sätt nykter när jag sa ja. Men springa ska jag.
Tänkte att det börjar bli hög tid att ta tag i det. Alltså; tre mornar i rad har jag ställt klockan på 05.30. Tre mornar i rad har jag ställt fram klockan en timme och somnat om. Tre mornar i rad har springgrejjerna legat kvar orörda på strykbrädan.
Ikväll gjorde jag ytterligare ett försök. Det gick bra de första 300 metrarna, sen skulle jag bara in lite till brorsan och säga hej. Och sen satt jag där. Och sen tappade jag sugen. Igen. Dessutom fick jag ont i foten.
Ni hör ju. Hur gör man. Var fan hittar jag en karaktär? På loppis?

Livet som nygift

Livet som nygifta kan sammanfattas som såhär; Under april månad har vi inte varit hemma en enda helg ihop. I princip inte så många kvällar heller - före läggdags.

Imorgon kl 04.00 drar M till havet för havsöringfiske hela helgen. Men vi konstaterade att vi ses i maj.

Det blir mysigt!

Hemma igen

Det gick jättebra både att komma till Budapest och hem igen.

Helgen har för övrigt varit hur bra som helst. Affärerna i Budapest gjorde sig en liten hacka i söndags, timmarna innan planet lyfte. Pubarna fick sig också en dos. För att inte tala om fiken.

Ville bara säga att jag är här igen. Bilder och annat kommer kanske orka hela vägen in här om min energi håller i sig till efter kl 21 ikväll vilket är ytterst otroligt.

Känns som om dygnet skulle behöva 8 timmar till. Förstår inte NÄR man någonsin ska komma ikapp. Hur man (jag) än gör så ligger jag efter på alla plan. Barnen, jobbet, hemmet, fritiden. Ska det vara så? Och jag som ändå brukar kunna tagga ner och ta det mesta med ro. Oavsett storlekar på kläd-, papper- och dammhögar. Men det funkar inte riktigt längre. Började sortera ut vinterkläder igår. Det tog en hel kväll. Och då är jag bara på skodelen än. Hur kan tre barn ha 45 par skor? Obegripligt. Nu får det fan va nog. Jag funderar på att slänga allt och börja från början.

Jag tror att ni vet precis vad jag menar. Det är inget unikt problem att ligga efter med livet. Det är väl bara att gilla läget, stänga av sensorerna och inrikta sig på det som är verkligt viktigt i livet. Och det lär inte vara om jag har ordning på vinterkläderna eller inte...

Oj konstigt

Oj vad Milanoinlägget ser konstigt. Låter det va. Hinner inte fixa. Måste hitta bikinin...

Vulkan och Milano

Svältfödd på resor de senaste 5 barnproducerande åren så har jag väl fått resa så det räcker senaste veckan. Flyg till Milano och därefter en bussresa genom Europa hela vägen hem...

Kom ner till Milano onsdag lunch. Allt lugnt. Inget om vulkaner än. Ut till mässan för att avverka så många hallar vi förmådde. Mycket kul att titta på. Hem, snabb omstassning och ut för middag. Förstå hur det känns att komma från ett kallt Sverige och placera sig på en uteservering mitt på Corso Como. Satt i kortärmad kavaj länge bara för att… Fortsatte vidare till Universitetet där Bolon hade ett samarbete med Jamie Hayón. Som ni ser var vi inte helt själva. Trångt!

Torsdag, mitt mission denna dag; besök på polisstationen. Tog taxi till vår partner i Milano för att få hjälp med översättning. Du åker inte till polisen med bara engelska i bagaget. Besöket över på 3 timmar. En station i Sverige känns som lyxhotell i jämförelse. När vi var klara pekade konstapeln på en svartvit stor inramad tavla. Vet du vem det är? Ja, sa jag (hade ingen aning). Han blev skjuten av maffian. I det här landet skjuter man varandra hela tiden. Med detta ville han ha sagt att mitt fall av bedrägeri (ett hotell som gått under jorden efter vår inbetalning) är inget att förvånas över. Vardagsmat i Italien.

Taxi till hotellet, en kvart för ombytte till finstassen. Sen vidare till Bulgari Hotell som är helt fantastiskt. Stiligt och lyxigt. Event med partners och arkitekter från hela världen. Startade med en 3-rätters middag sänd från ovan. Så fantastiskt gott. Sen iväg med hela gruppen till Zurich building där Bolon har installerat 20 000 m2 golv i en otroligt cool arkitektonisk byggnad som hyser ca 1 500 kontorister. Du rör dig inte fritt i byggnaden och får inte ta kort. Den stackars receptionisten hade fullt sjå att springa efter oss och hålla oss under uppsyn. Lyckad guidad tour följdes av en helkväll med hela Bolongänget på mysig restaurang Rigolo. Avslutade kvällen på Bar Basso. Fest långt ut på gatan.

Fredag. Vi börjar inse att det kan bli problem att komma hem… Väljer ändå att ta det lugnt på fm och ta oss till Via Tortona där det finns ett myller av utställningar och formgivare att se. Lunch på härliga Rosanna Orlandi, konceptbutik/café. Tyvärr gick min tid mest åt till att prata i telefon med Helen på Resia. Det luktar trubbel. Känner mig rätt splittrad. Hur fan ska vi komma hem?

Rosanna Orlandi - åk dit!

Em – vi tar oss till tågstationen. Får en chock när vi kommer in. Det är en miljon människor i kö. Helt galet. Ställer oss i kön och vet egentligen inte riktigt vad vi ska hoppas på. Hinner vi fram innan de stänger?? Efter 4,5 timme är det vår tur. Har fått tågnummer och tider från REsia men väl framme så finns inte den anknytning i den italienska datorn. Och eftersom det är Italien så blir jag inte ens förvånad när mannen i kassan meddelar att något internet har de inte att söka på. Några andra svenskar från Sony Ericsson dyker upp i vår kassa och vill kolla samma resa hem. Efter många turer fram och tillbaka hittar den stackars biljettmannen en resa som inte är riktigt raka spåret och inte helt säker heller. Till Köpenhamn. Ska vi köpa? Just då ringer min mobil. En vän på Tibrokök har hyrt buss som är på väg ner från Sverige till Milano. Han har platser över. Vill vi med? En hjälte!!! Vi blir yra av lycka och bokar 7 platser direkt. Problemet löst. Ingen biljett. 4,5 timmer på tågstationen till ingen nytta mer än att vi testat tålamodet. Där gick den fria eftermiddagen sin kos. Men vem fan bryr sig i det här läget. Vi har en resa hem!

Amin i randigt efter 2,5 h köande. 2 timmar kvar till luckan...

Snabbt hem till hotellet. Är jättesena till kvällens event. Snabb dusch, ombyte och taxi till FUWLs och Bolons event där det kryllar av människor. Vi hinner vara där en halvtimme, dricka lite drinkar innan det är dags att åka vidare och äta med alla från Bolon. Äter på en genuin italiensk restaurang på Corso Como. De glömmer ge mig huvudrätten men jag blev mätte ändå. Avslutade kvällen på ett - disco! Ramlar i säng vid femsnåret. Disco i öronen.

Lördag. Skulle egentligen åkt hem. Har istället en extra dag på stan. Tyvärr är det fler som har en extra dag på stan så det myllrar verkligen av människor. Lite grejjer till barnen sen var den shoppingen avklarad. Lunch och hem till hotellet. Packade, sov en stund och åkte sen iväg till kvällens event som vi Alexander Dahl bjudit in strandade svenskar till. Träffade en man som står bakom företaget vi besöker. En härlig man på 74 år med mer energi och glädje än någon annan jag träffat. Middag på det och sen hem till sängen. Tre timmars sömn innan resan hem till Sverige startar.

Taxi kl 05.30 till Lugano, en snabb frukost och sen in i bussen. Fick frontplatsen ihop med några journalisttjejer som fått nys om samma buss i sista sekund. Bästa läget med tv:n rakt framför. Tuffade sen sakta upp på autobahn och satte nyckeln i låset 26 timmar efter avfärd. Såna här bussresor har jag åkt på miljoner gånger innan men då som 17-åring typ. Nu 20 år senare känns inte kroppen riktigt lika medgörlig. Men äntligen hemma!

Varmkorv på autobahn!

Hann köra barnen till dagis och kramas riktigt mycket. Snabbt hem för dusch och en timmes sömn. Sen till dagis igen. Hade lova för länge sen att vara med just denna dag. Och vad bryr sig två 5-åringar om att jag inte sovit på 26 timmar? Upp med ögonen och in i leken. Fika på stan efter dagis. Gött att bara får mysa med finungarna igen.

Fika med randiga klubben.

Jäpp. Nu återstår nästa fråga. Budapest ikväll eller inte? Gissa hur sugen jag är? Ska göra sista packningen nu och invänta besked om planet lyfter eller inte. Bussresa från Budapest och hem tar 36 timmar. Underbart!

Fast i Milano...

Tårar

Kickstartar dagen med en skinande vit Ipren. Har just lämnat en förkrossad kille på dagis. Gråtande, skrikande klistrad mot fönsterrutan. Andra dagen i rad. Det gör ont i mammahjärtat. Små barn, små bekymmer jag vet... men det gör det inte roligare för det. Han är ledsen. Då blir jag ledsen. Så enkelt är det.

Utan kontakt med omvärlden

Nu har det gått en dryg vecka sen tekniken försvann i huset. Inget bredband, således inget nät, ingen telefon, ingen tv och (här kommer paniken krypande) - ingen text-tv!! Ni förstår att vi är nära kollaps. Eller vissa delar av familjen iallfall. Tycker det är rätt lungt och skönt faktiskt. Man har liksom inga valmöjlighet. Vi kan kolla på gamla VHS-filmer på tv:n uppe. Och har vi tur så slipper vi det extremt höga biljudspipet som kommer efter ca 10 minuter. Telia detta jättemonster till företag har efter 1 timme i telefonkö idag lovat att vi ska få de prylar som saknas (och som de missat att skicka tidigare) tidigast på tisdag nästa vecka. Dvs en hel helg till utan text-tv och telefon.

En allmän uppdatering av tekniken i huset hade väl varit på sin plats. Men är inte nödvändig. Först ska investeras i trädgårdsgrejjer, växter, blommor, häckar, buskar, stamträd, krukor, utemöbler och veranda. Men innan det ska vi måla klart golven inne. Shining white. För en samling människor med grava problem att hålla rent längre än 10 minuter åt gången så är det väl spiken i kistan, men va fan. När det är rent är det superfint. Sen ska det upp en pippigul tapet i hallen, med fåglar på. Kommer bli en injektion att se den varje morgon. Jag blir glad bara jag tänker på den!
Så att vi helt saknar nät gör egentligen inget för här finns en miljon andra saker att lägga fokus på. Inklusive tre maxihuliganer.

Närmast ligger två härliga resveckor för min del. Tänk att kunna säga det! Jag som aldrig reser längre än till Vist Industriområde eller Limmared i vanliga fall. Först ut mässa i Milano och veckan efter det Budapest med vänner. Det hjälper upp min årliga reskvot med ca 100%. Nu ska trebarnsmorsan ut och luftas minsann.

För övrigt har våren kommit och att vi vet det med säkerhet är på det tydligaste tecken man kan få; grannarna kryper fram ur sina hålor. Lovade att inte lägga ut den här bilden på bloggen men nu när jag har lite kontakt med sajbern (via jobbet) så passar jag på ändå... Årets första utefika!!

Lite bilder

iPhoto krånglar så jag kommer inte åt så många bilder. Inte för att jag har att ösa ur heller... Våra vittnen var snälla att ta lite bilder under själva vigseln. Men när vi försökte få ihop oss och barnen efteråt så vägrade två av dem (gissa vilka) att vara med på bild och gömde sig under bordet. Så gick det med det bröllopsfotot :-)

Besöksrekord

Att gifta sig är visst bra om man vill bättra på besöksstatistiken haha. Kul. Fortsätt kolla in, snart kommer lite mer bilder. Inte just idag bara, har lite frugrejjer jag måste fixa först :-)

En litet bröllop

JAG HAR VARIT OCH GIFT MIG LITE MEN KOMMER
SNART TILLBAKA :-)

Life is like a box of...

Man vet aldrig riktigt hur det ska sluta. Satt i morse och skrev, ja ni kan ju läsa inlägget innan detta, om dagen som var så oplanerad i all sin härlighet. Vi tog oss i kragen och åkte till ishallen. Väl framme så var magsjuka nr 8 sen julas ett faktum.

Sådärja, bring it on bara. Vi är redo. Moppen och hinken står framme, här är rustat för krig!

Oplanerade timmar och träningsvärk

En liten uppdatering så här på söndagmorgonen. Våra små duvungar har inte upptäckt fördelen med sovmorgon än. Rise and shine kl 6.30 när vi hörde Jack tassa in på Neas rum för att väcka henne. Mickes klocka ringde ungefär samtidigt. Fiske på hans agenda idag. På min? Ingenting mer än massor av oplanerade timmar att göra vad man vill med. Ibland känns en sådan dag faktiskt lite jobbig. Ibland, som idag känns det underbart. Har just avslutat frullen. Barnen kollar Saltkråkan, jag sitter jämte och läser Snabba Cash - fan vad skit det finns.
Nu står valet mellan att försöka ta oss upp i ishallen eller fortsätta gå här och mösa. Bio klockan tre med ofantliga mängder utlovade popcorn är nästa hållpunkt. Däremellan, nada.
Micke gick loss på lister och väggar med målarpensel i vitt igår. Nya taper, ny golvfärg och lite ny väggfärg är nästa steg. Känns som läge nu när barnen slutat köra bobycar och spela hockeymatch inomhus. Eller så är det vi föräldrar som sent om sider börjat sätta lite gränser.
Jag och Micke åkte kvällsåkning i backen i fredagskväll. Lånade skidor av Nordica men något strulade bindningen så jag tappade jag skidan mitt i högsta farta och kraschade. Just nu känns de som om jag stått och headbangat en hel natt. Stel och ont i hela kroppen. Åkte även ett par katastrofåliga åk i slalombana. Tävlingen gick ut på att ha två åk på så lika tid som möjligt. Med 8 hundradelars marginal låg jag rätt bra till. Delad etta. Att jag missade någon liten port på slutet trodde jag inte skulle ha så himla stor betydelse. Inget hade väl sett? Men jodå. Blev diskad precis före prisutdelningen ;-) Inget pris, men en himla mysig kväll blev det ändå.
Får ta tag i mina oplanerade timmar nu och göra något bra av dem. Innan de tar slut.

Bake off

Idag har jag gjort stora simultantestet. Kl 9.30 i morse drog jag igång 3 bak samtidigt. I samarbete med tre duracellkaniner. Micke fyller år idag och vi andra gillar att baka. Alltså... ett matbröd, en kladdkaka, en marsipantårta och lite chokladbollar på det. Köket kl 11.30 såg inte likadant ut som det vi kom ner till klockan 9.00. Tre kilo mjöl på golvet och ett halv kilo på varje barnen.

Micke fixade maten och jag efterrätterna. Det säger en hel del om våra respektive karaktärer. Tyvärr.

Bring them on...

Vi kör vidare på vecka nr 3 med vattkoppor. Neas tur den här gången. Jack och Love redan klara. Förbereder oss nu mentalt på ännu en natt med kli och gråt. Och lite mer mentalt till på en ny veckas pusslande med jobb och VAB. Har aldrig sett något föröka sig så snabbt som vattkoppor. Fascinerande!

Utan konsekvensanalys

Då ska vi se. Jag har gjort det igen.
Vi ska baka. Jag funderar snabbt på om jag har allt hemma. Väldigt fort faktiskt funderar jag. För när vi ska börjar göra glasyren till kakan så finns inget smör kvar. Och ingen kokos heller. Och precis samtidigt välter Nea ut all mjölk. Så det är liksom kört ändå. Det blir en annan kaka än vad det var tänkt från början. Jag låtsas att det är meningen.

Ulricehamns Skicenter vs Val d'Isere

För exakt 15 år stod jag troligtvis i en backe i Val d'Isere och funderade på hur galet bra jag hade det. En hel säsong med snö under fötterna. Satt väl där och stirrade på all vit härlighet och kände fullständig lycka. Sån frihet! Vad kunde någonsin slå det? Den frågan fick sitt svar idag. För de två små svarta prickarna på bilden är mina. Att se dem mitt i snöovädret, åka skidor ner för backen och sen vägra ta av sig pjäxorna eftersom det helt enkelt är roligare med pjäxor än med kängor. Den grejjen slår vilken frihet i Val d'Isere som helst.