Hur är det att vara tvillingförälder?

Foto Louise Eleonore Örtlund

Den frågan får vi inte så ofta längre, den var vanligare när de var små. "Jobbet" var nog mer påtagligt då. Hur gör man när man ammar, matar, söver, leker, överlever?

BVC ringde för några veckor sedan och frågade om vi ville vara med på en tvillingträff för att berätta för nyblivna tvillingföräldrar hur det är att vara just nybliven tvillingförälder, sett lite i backspegelns vy. Jättekul, klart vi är med! Nu börjar det dra ihop sig och det känns som om det är läge att stanna upp och reflektera lite. Hur var det egentligen?

Det fina med att vara människa är att man många gånger glömmer det jobbiga. I alla fall funkar jag så, om det inte är något traumatiskt som inträffat såklart. Men att vi inte fick sova ordentligt på 1 år och 10 månader (det vände plötsligt en dag därför vet jag så exakt). Och då menar jag inte bara att vi inte fick sova ordentligt. Vi fick ta mig fan inte sova någonting. Två barn med kolik följt av grava sömnproblem toppat med nattskräck. Det var ingen dans på rosor och vi bad varandra fara till både varma och avlägsna ställen, där vi gick med varsin kille på armen mitt i natten i ett mörkt hus och möttes i någon dörröppning.

Men vad hände? Jag kan inte riktigt komma ihåg hur det var? I efterhand känns det som att – herregud det var väl inte så länge? Det gick ju över. Men grejjen är, att när du är mitt uppe i det så tror du aldrig att det blir annorlunda. Någonsin.

Jag glömmer aldrig när vi lämnade BB. Stolta och nöjda över att få åka hem efter att ha tillbringat första tiden på NEO. Vi kommer med varsin pytteliten bebis och möter två tanter i dörren. Istället för att säga ”å vad söta” säger de ”å vad jobbigt ni kommer få det, nu har ni minsann fått att göra”. Jag blev skitförbannad! Hormonstinn och arg. Vad är det för sätt!!! Men denna å vad jobbigt-kommentaren som följt med hela graviditeten och fram tills de fyllde typ 3 år blir jag inte ens lite upprörd över längre. För de som säger så vet inte vad de pratar om. Och de vet inte heller att vi kämpade som djur för att få just dessa små korvar. Behandlingar, sprutor, elände, ont, tårar och till slut happiness. Som min svägerska uttryckte det när jag en gång bröt ihop över att allt kändes väldigt mycket med två små barn. ”Du vill ju ha barn och nu har du två, vad är du ledsen för?” Lite hårt, men hård är så långt ifrån hur hon är och det är sagt med glimten i ögat så jag tog till mig. Vem sa att det är enkelt att vara förälder?

Jag är lite drygt en och en halv meter lång. Min mage var ungefär lika bred som jag var lång.

It´s a dirty job but someone has to do it...Amning, sondmatning och flaskmatning var 4:e timme. Dygnet runt. Däremellan en halvtimmes pumpning av mjölk inför kommande matning, flaskdisk och blandning av mer ersättning. Men som de kämpade! Ingen smickrande bild men den är tagen ur verkligheten. Den fåtöljen glömmer jag aldrig!

Sammanfattningsvis så tycker jag som alla andra föräldrar att just vi har de allra coolaste barn man kan tänka sig. Det är speciellt med tvillingar. Och jag är stolt över att vi lyckades fixa matchen!