The end. Igen.

Bloggvänner och andra vänner nu pausar jag ett tag. Känns så skönt att låta datorn stå. Sluta skriva kommer jag aldrig, men jag får hålla till godo med mina 4 dagböcker istället. Jag började skriva dagbok när i första klass. Första "inlägget" är faktiskt från julafton 1981. Och sen har jag aldrig riktigt slutat. Jag kan inte låta bli. Min egen teori är att jag är så vansinnigt glömsk och genom att skriva ner allt som händer så finns det som hänt, om inte i minnet, iallafall på papper. Trygghet för mig.

Familjen Annorlunda, som inte är så annorlunda för de har bara 3 barn och det har vi också, var här igår. Glögg, julmust, köttfärssås, glass och mysigt sällskap. Mer än så behövs inte för att livet ska kännas ganska komplett. En go helg till ända tas vid av en långlång ledighet. Både jag och Mike är lediga den här veckan. Bonus på alla sätt. Brasan brinner, barnen har en kompis här, Amin har precis varit här med Bolon-katalogen som kollats igenom en sista gång innan den går i tryck. En sista genomgång, en kaffe på det och så tuta och kör. Nu är det lov!

Har plötsligt eoner av tid över. What to do? Måla om hallen - har ingen färg. Kan inte bestämma oss heller för den delen. Här får det gro några år innan beslut tas. Kanske kan bli ett nyårslöfte. Att sluta tänka så förbannat mycket och länge utan chansa lite ibland. Har även två loppisfynd från i lördags stående i källaren. Men om jag gissar rätt - ingen färg till dem heller.

Imorgon blir det skidor på. Backen öppnar och jag ska hämta upp min brorson tillika gudson imorgonbitti för en tur till backen där jag planerar att köra skiten ur honom ;-) Tror jag åker på däng. Men man ska sikta mot stjärnorna för att komma någonstans i livet.

Livet e gött. Ha det nu fint så får vi se om vi hörs och syns längre fram.

Granen har landat!

Hämtade granen idag. Den jättefina och därtill ganska jättestora. Om man jämför med utrymmet som finns över i våra rum. Halva får plats i bilen, den andra halvan hänger utanför. Såklart, var annars. Baxar in den i hallen och vidare till ett hörn i rummet. Sen sker det som alltid sker. Jag håller i granen, lite lätt sådär, Mike kryper på alla fyra och skruvar och skäller för att jag inte håller tillräckligt still. Same procedure...
Under tiden sitter Love och ritar, som han gör 90 % av sin vakna tid, Nea tar en tupplur, klockan 18.30 - det är så himla lämpligt och Jack går omkring och undrar lite över vad vi gör. Det är saker överallt men jag orkar inte ens tänka på att det möjligtvis känns lite rörigt. Vi är ju lediga nästa vecka och hinner röjja då. Tills dess lär det se utom som kraschen här hemma. En krasch med en gran mitt i.

Lagom tills granen är på plats kommer Nea traskande med gossedjuret. Nyvaken. Och det roliga kan börja. Pyntet. Fri tillgång till pyntkistan. Minikeruberna sköter det på egen hand...

...och placerar 80% av grejjerna längst ner. Så årets upplaga är eventuellt inte helt symmetriskt pyntad, definitivt inte by the book och det hänger lite allt möjligt i den där granen men den är...

...grym!

Lyckorus

Sitter i bilen på väg till jobbet, snorkallt, det snöar. Kan inte låta bli att åka förbi backen och kolla, ser att de sprutar snö!!!. Humöret stiger med 1000%. Blev nästan tårögd. Vred på volymen på max och diggade som en galning sista biten till jobbet. Satan va gött – det är vinter på riktigt!!!

Nu fattas bara att någon kastar en 3-månadersresa till Alperna i knät på mig. Eller 4 dagars i Åre. Eller 2 i Hemsedal. Eller en onsdagkväll i Ulricehamns Skicenter... Har ett enormt starkt uppdämt behov av skidåkning i hjärta och själ. Många graviditeter och barn har dykt upp de senaste åren och gjort det lite omöjligt. Men mig veterligen så klarar jag faktiskt denna säsong :-)

Hämtar tack och lov tidigt idag. Tack och lov för jag vill inte missa första snön. Får på oss vinterstassarna på rekordtid och uuuuuut. Åker pulka, gungar, skottar löparbanor i snön och har springtävling. Under snöskottningen börjar jag och Micke snökrig med skyfflarna. Jag får 3 kilo i ansiktet. Och ska ge igen. Tar ett jättelass - kastar - och får inte ett klockrent kast rätt i ansiktet på Jack som råkar stå i vägen. Världen går under och jag sjunker långt ner på rankinglistan. Hjälper upp det hela genom att åka och hämta gran. In med alla snötomtar i bilen och iväg för att hämta den största granen i detta husets historia.

Vackert, vackert.

Det är yrt i huövet!

6.35. Går upp lite på gränsen för sent. Tar en lite längre dusch än tiden tillåter. Kommer sen på att jag måste packa skorporna till Neas ”fröknar”. Vi bakade igår. Och Nea ska till doktorn så hon behöver äta en macka. Fixar lite frulle till henne. När det är dags för alla att åka till dagis går jag fortfarande i morgonrock. Inget gott tecken. Sneglar på klockan. OK, det funkar, i med högsta växeln bara. Rekordsnabbt klar. Men sen börjar det yra till i huvudet. Ut och låser. Shit var är telefonen. In och leta. Hittar den inte. Ringer på den. Jaha, var den där. Ut och låser. Shit jag måste ha med plånboken. Var är den? In igen. Där, bra. Åker varvet på stan och gör alla morgonärenden för jobbets räkning. Shit, kommer på att jag glömt maten hemma. Tar svängen förbi hemma eftersom jag ändå är i närheten. Haaaaalt i backarna, får prova 2 olika innan jag kommer upp. In och hämtar maten i kylskåpet. Kommer på att jag kanske eventuellt kommer frysa på jobbet idag. Det är ju minusgrader (ute). Hämtar en extra tröja. Åker till jobbet. Framme på jobbet. Shit, maten står kvar i hallen hemma.

Att det ska va så svårt!!

Karaktär, själsläggning, moral, sinne

Min dotter som är 2,5 har knivskarp karaktär. Den har hon inte ärvt av mig. Hon bestämde sig på 2 sekunder för att lämna napparna till tomten, lämnade dem (till Daniel Göök dock) och har sedan dess inte rört en napp. Hon hittade 3 stycken i gårkväll. Undrade i mitt stilla sinne hur det skulle gå. MEN - hon tog dem, slog in dem i ett paket som hon ska lämna till sin lillkusin Eddi-Lee. Detta paket har hon sovit med under armen inatt. Men provstoppat en napp i munnen? Nä, inte ens en tendens åt det hållet. DET kallar jag karaktär.


Allt detta tänkte jag på igår när jag gick och rotade i skåpen efter godis eller något annat som kunde dämpa det akuta sockerbegäret. Kan hon kan jag... eller? Så nu är det slut på detta grava sockermissbruk. Micke suckar åt mig. Och jag förstår honom. Det är inte första gången jag har bestämt mig. Men jag tänker banne mig inte bli slagen av en 2,5-åring. Därtill är min tävlingsinstinkt alldeles för stark.

IRL på riktigt

Har ni inte fått nog av ert eget så får ni här en extra omgång IRL.

Hämtar på dagis. In med hela härligheten i bilen. Som är en buss som vi kallar för Larsson. Har ingen aning om varför. Men den är bra, det är bara att kasta in grejjerna. Inga packningsproblem. Någon sa att de inte skulle kunna skaffa fler barn än två för de ville inte riskera att behöva köpa en sån ful bil som vi har. Men hallå! Snacka inte skit om bilen som räddade tillvaron för vår del under en ganska lång period när vi drogs med dubbelkärra, enkelkärra, trehjulingar, bobbycars, barnstolar bla bla.

Men tillbaks till IRL. In med alla i bilen. Ner till stan (går på 1 minut, stan är liten) och ut med alla. Försöker att inte få dem överkörda direkt. Sen försöker jag ha alla inom någon form av synligt avstånd. Det går dåligt men jag hittar alla i leksaksaffären. Och det är helt ok för det var målet. Nea skulle få välja en sak för att hon lämnat iväg sina nappar. Sen började cirkusen på allvar. Alla tre pratar i munnen på varandra. Jack och Love är överivriga i att hjälpa Nea välja så de föreslår allt i hela affären. Sak för sak. Hon blir helt vilsen. Till slut hjälper jag till och ger henne två val. Det funkar.

Men DÅ precis blir Love toanödig. Mitt i leksaksaffären. Och det blir Jack också. Och det är panik. Får snällt fråga om vi kan få låna en toa. Jag och tre barn smyger in på lagret. Det går inte på 2 minuter för dem att bli klara. Speciellt inte när alla tre dessutom klär av sig ytterkläder, mössor, handskar och slänger lite här och där. När Love vill börja klä av sig sin långärmade t-shirt sätter jag ner foten och säger ifrån.
Efter en kvart är vi klara och kan traska ut igen. Betalar och försöker gå till bilen. I sakta mak. Har inte heller speciellt bråttom. Skön känsla.

Utmanar oss allihop genom att ta med mig alla tre in i fantastiska lilla mysiga butiken Hjärtat där det är trångt om saligheten. Saker överallt. Ömtåliga saker. Men det går jättebra. De är små hjärtan alla tre och jag är glad. De får varsin liten tomte som det snöar om när man vänder på den. Det hör väl till att man har minst en sådan under sin barndom?
Sen kommer vi hem. Alla engagerar sig i Neas nya "Barbiedocka". En stor och en liten. Micke kommer hem, dricker glögg, grillar korv i kaminen. Pratar och myser lite med kidsen innan vi går upp och läser saga och avstyr diverse bråk. Alla skriker i munnen på varandra ett tag, förbannade över helt olika saker. Känner hur det arga börjar bubbla över i mig, men Micke håller sig lugn och då biter jag också ihop. De är väl trötta. Men jäklars vilken ljudvolym. Lille Skutt-tårar från tre håll. Och vi är två.
Enkel matematik; en man kort. Det är väl snarare ett möjligt skäl att hålla igen på antal barn. Inte hur ful bil man måste köpa...

Önskelista vs realistisk dito

Min önskelista: (förutom frisk familj och fred på jorden), semester i alperna, semester i soligt land, en månads totalrenovering av huset (helst utfört av någon annan), fritt spelrum i valfri inredningsbutik. Eller loppis. Nya skidor, ny cykel, en bastu mm.

Realistiska listan: Ny tvättmaskin. Ny diskmaskin. Mm jättekul. Tänk vad roligt det ska bli att få ta hand om det aldrig sinande tvättberget med hjälp av en ny tvättmaskin som glänser där nere i karga källaren. Som om det skulle hjälpa... Men det är bara att skörta iväg med pengarna och sedan försöka glömma så fort som möjligt. Det är en resa för 2 till Alperna. Inte mer än så.

The last napp

Lukten av nybakad sockerkaka mötte oss i dörren. Det, en skällande Sigge och en fantastisk mormor. Så mysigt att komma hem till ett upptänt hus och nybakat fika.

Sen dags för nästa big issue för dagen. Nea hade vunnit en tävling och skulle få hämta ett paket hos tomten på stan klockan 17.30. Som den tuffa brutta hon är så nöjde hon sig inte med det utan hon skulle lämna napparna till denne snälle tomte samtidigt. Det kom hon på själv idag några timmar innan. Sagt och gjort, vi gick rundan i huset och samlade in de nappar vi kunde hitta. Förpassade dem ner i en plastpåse och gick ner till stan.
Nu föll det sig lite oturligt att tomen inte kom. Istället dök Daniel Göök från Näringsliv Ulricehamn upp för att dela ut paket. Inget ont om Daniel Göök, men någon tomte är han inte. Nea höll stadigt i sin påse med nappar och undrade var tomten tagit vägen. Men efter lite övertalning så blev det så till slut att Nea lämnade sina nappar till Daniel som i sin tur lovade att lämna dem till tomten när han kikade förbi nästa gång. Lite udda kan man tycka men funkar det bara så spelar det väl mindre roll. Jack och Love lämnade sina till ugglemor. Nea lämnade sina till Daniel Göök.


Så fick hon också sitt paket. Stort och tungt. Och som toppen av denna supereftermiddag tittade vi in till Lena, tillika moster, frissa och vår personliga socialhjälp, som fick klippa luggen och spraya med glitterspray.


Mycket funderingar på vägen hem om innehållet i paketet. En barbiedocka var den hetaste gissningen. Förväntan.
Väl hemma igen satt nästa överraskning i soffan och väntade. Farmor och farfar på visit innan bion började för att säga hej och lämna julklapp från gammelfarmor Gerda. En VM-boll till killarna och en Nike-tröja till Nea. Omedelbart och uppriktigt uppskattat av alla parter.
Det stora paketet öppnades och visade sig innehålla ett familjespel. Från 10 år och uppåt så vi får avvakta en sådär 5-6 år till. Såg roligt ut. Kan säkert komma till användning. Lill-Nea såg lite förvånad ut men lika nöjd ändå.

Och hur gick det första kvällen utan napp då? Bra ända fram till klockan åtta. En halvtimmes ångest och sen la hon sig jämte Mike framför tv:n och tröstades. Och med tanke på hur knäpptyst det är där uppe så är det fler än en som sover. Hoppas nu natten håller sig lika lugn. Jag behöver sova!!

Läsvärt? Allt är relativt...

2-skift idag. Börjar misstänka en viss okoncentreration eftersom jag sitter och tar meningslösa kort på mig själv med datorn istället för att göra klart det jag borde...

För nu har jag hamnat deeply i förnekelsefasen; Gör så mycket onödiga saker som möjligt på datorn en stund så kanske PPT:n är färdigt när jag tittar på den nästa gång.

Bra dag annars. Kom hem lite senare än vanligt från jobbet. Möts av tända ljuslyktor på trappan, levande ljus i köket, dukat bord, speedade, glada ungar och glad Mike. Lite ljus och livet känns plötsligt väldigt relaxat. Så enkelt det kan var ibland.
Hemlagad fiskgratäng serverades. 2 av 3 barn tvärvägrar att smaka. Och pang så krackelerade idyllen en aning. Jag har en liten, ganska stark, längtan till den dagen barnen äter det vi äter utan kommentarer mer än att det var jäkligt gott.

Lite fix och trix och rätt var det är så är barnen ätna, badade, gosade med och nerbäddade. Kvar fanns jag, Mike... och två datorer. Jättepraktiskt, istället för att prata mejlar vi med varandra. Skitbra och effektivt. Klartext och inga kommunikationsproblem... Äh, skoja bara. Sicket trams. Ska kolla efter om den där PPT:n har blivit klar än ...

Motorsågsmassakern?

PANG sa det. Mitt i natten. Både jag och Micke flög upp. Smög runt i husets alla vrår och kollade. Inget såg konstigt ut. Mysko. Det lät verkligen högt och som om något gick sönder. Jobbigt. Gick och la oss. Märkte att jag var hungrig. Övertalade Micke att följa med mig ner i köket för att bre en macka. Ville ha uppbackning om motorsågsmassakern eventuellt gick lös i huset någonstans. Somnade om efter en stund nöjd med att ha en sovmorgon att kassera in idag.

Lugna gatan hela dagen. Jag och Nea gick en sväng på stan och kollade julstämningen. Relativt svårt i regn och plusgrader. Men tomtarna kämpade tappert på med pepparkakor och önskelistor. Micke och killarna tog cyklarna till stan på em och jag och Nea hängde omkring här hemma. Mysigt att få lite tid tillsammans med dem en och en ibland. Det är de och vi inte bortskämda med. Å andra sidan har de det rätt bra förspänt genom att alltid ha varandra.

Gjorde mysigt för dem i kväll och lekte restaurang. Dukade upp för dem vid lilla bordet framför tv:n. Och ungefär samtidigt som jag förmått alla tre att sätta sig ner och börja äta ringde det på dörren. Sen satt noll ungar vid bordet och åt. Lars gjorde sitt bästa för att dra upp volymen till oanade höjder och lagom tills de nått kokpunkten tackade de för sig och kvar var jag och tre topptrimmade barn.

Ska nu slänga ett eller två ögon på mejlen och veckolistan innan jag ska sjunka ner i soffan jämte Mike och dricka te som lovar lugn och ro på kvällen. Inte för att jag tror det behövs. Kommer somna innan jag hunnit landa i sängen.

En radda grejjer från veckan

Veckans dagar trillar iväg. Vad händer? Är det för att man är så dålig på att leva i nuet som det går så jäkla snabbt? Ändå har jag varit oerhört bra på det just den här veckan som varit fylld till bredden. Så någon tid att inte leva just för stunden har varit omöjligt. Ett livat jobb i kombo med föräldramöte, gympauppvisning, tjejmiddag, meditationskväll, socialt umgänge och tomtepromenad. Det är mer än man kan säga om andra veckor. Men så känns livet rätt gött för tillfället också.

Här kommer en radda bilder i dålig kvalitet tyvärr... Men bloggar med bilder är roligare än de utan har jag läst, så håll till godo.

Bamsegympa. Spanien hör till familjen.

Tjejmiddag hos Mia som är bäst på jul. Hon frossar i jul och gör det väldigt bra. Julklappsutdelning – så här glad blev Mia för Lindas klapp.

Efter förmiddagsfika med grannarna stassade vi om för Tomtepromenaden i Hökerum. En 3 km lång runda i skogen med tomtar, jesusbarn, korvgrill, chokladhjul, tipspromenad, godispåsar, glögg och mycket annat. Micke stog och grillade korv (vilket känns, han luktar som en Sibyllakiosk) och vi andra tog oss runt med god assistans av Brittis och Ulf som...

...även såg till att vi fick glögg, julklappar, kvällsmat och efterrätt. I ungefär den ordningen.

Nu är det time for bed. En tidig lördagkväll känns mer än ok. Dessutom min tur att ha sovmorgon imorgon och det är jäkelen en av veckans höjdpunkter i hård konkurrens med allt annat.

Förstapris igen

Jag är en tävlingsmänniska i dess värsta form. Trots det har jag ingen prisvägg någonstans. Inte en pokal, inte en buckla. En låda full med hästrosetter från 84, det är väl det då. Så det känns jäkligt fint att jobba på ett företag som kammar hem buckla efter buckla. Eller vad man nu får...

I natt kom ett sms på mobilen från Helen på plats i New York. Det stod; vi vann!
Vår kollektion Twilight från 09 blev för ett tag sen nominerade till priset Best of year Product Design Award 2009 av magasinet Interior Design Magazine. Och visst blev det vinst. Tjong, tummen upp.

Tummen upp även för Micke som står i köket och ropar att maten är klar. Jag drar.