Lite banaliteter

Det här är ju min blogg så här kan jag tillåta mig själv att vara precis så banal som jag känner mig för stunden. Inte som på jobbet där man måste tänka hela tiden. Ibland önskar jag såklart att även jag kunde slänga mig med lite politik och världsviktiga funderingar. Men mina världsviktiga funderingar sträcker sig som längst till om jag ska sopa upp jordhögen i sovrummet (se tidigare inlägg) eller om vi klarar livhanken på bara smör och bröd imorgonbitti eftersom jag glömt handla.

Men just precis nu så står jag som en mamma i någon slags ny modern generation och lagar mat och bloggar. Samtidigt. Jag som inte ens kan laga mat. Men Micke kommer hem om en stund och jag älskar honom så otroligt mycket så jag tänkte chocka honom totalt genom att ha maten klar när han kommer hem. Det vankas brända små kycklingbitar, vad jag ska bjuda på till har jag inte riktigt kommit fram till än. Det är som sagt extremt tomt i kylskåpet...

Efter att ha fört 2 dagars fullständig lyxtillvaro i ett tyst och tomt hus längtar jag mig nu halvt fördärvad efter min kaotiska fina familj. Nu får det vara slut på allt det tysta. Nu vill jag ha blöta pussar, stora kramar och brottningsmatch i myshörnan. Jag vill läsa Lotta på Bråkmakargatan för 74:e gången och gå på cykelpromenad fram och tillbaka på gatan hundra gånger. Och ligga jämte små gosiga miniskruttar och berätta om när jag var liten. Det är ju det som är livet.

Micke, vad sägs om lite kyckling, senap och youghurt? Välkommen hem.