Nu vore det väl på sin plats att skriva något begåvat och omvärldsanalyserande. Men jag inser att hur gärna jag än vill så kommer det här ändå bara handla om mig. Min omvärld, dvs de andra fyra som bor i det här huset. Och som ibland känns som ungefär 58 st. 58 st fantastiskt fina och underbara små och stora personer. Men ibland aningens svårmanövrerade. Och ja Micke, det gäller dig också, (jag vet att du sitter och smygläser det här). Micke är min alldeles egna lilla hackspett. Han gillar att hackas och retas. Och helst med mig, i brist på sin bror tror jag. Just nu småhackas det lite i det dolda om bloggen. Varför? Vad har du för mål? Eller den allra bästa; finns det inget viktigare att göra? (typ betala räkningar eller titta på Sportnytt ihop eller klia M i nacken). Det slutar med att jag som är foglig som ett lamm i vanliga fall och helt utan temperament blir jättearg och undrar vad vitsen med hans fiske är i brist på bättre att säga. Och såna där diskussioner vinner jag aldrig. Men det kommer jag aldrig erkänna. Jag är helt klart för att göra ogenomtänkta saker, bara för att man råkar känna för det just nu. Och just nu känner jag för att blogga och skriva om sånt som känns analysernade utifrån min egen lokala omvärld.
Men egentligen är ju allt det där oviktigt. För viktigast just nu är att det är väldigt synd om Love som inte alls mår bra. Han har legat totalt utslagen hela dagen och sluddrar när han pratar, vill inte äta och benen bär honom inte. Efter besök på sjukstugan tog vi en promenad till sjön alla fem, köpte revben och potatissallad och satte oss vid sjön och åt kvällsmat. Love dåsade i vagnen, Jack kastade i alla stenar på strandpromenaden i sjön och Nea gick själv, helt frivilligt. Nöjda med att ha gjort en utflykt från trädgården gick vi hem och försökte lägga barn. Det gick rätt dåligt. 2 av 3 kom upp igen och de gick nyss och la sig. Precis som jag ska göra nu för att eventuellt vara till någon nytta på jobbet imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar