Att vara impulsiv med 3 små barn...

Det där är så intressant. Hur är man spontan med 3 barn? Så här går det till hos oss… lördagmorgon, jag och Micke har sagt ungefär hrmmmm till varandra. Barnen sitter och gör något som för en oinvigd ser ut som om de äter frukost men för oss som vet bättre handlar det om att sitta vid bordet och driva oss till vansinne genom att göra allt annat än att äta mackan. Men så ringer Chrille och Marina och säger att de ska åka till stugan. Jag och Micke tittar på varandra. Ett litet hopp tänds i våra ögon. Ska vi? Helt spontant, vilt och galet åka till stugan över dagen. Crazy! Men inget i vårt hus sker utan betänketid så vi tar en kaffe på trappan i solen och diskuterar. Och där i solen tar vi det stora beslutet. Vi åker. Sen borde någon varit här och filmat för nu börjar det bli riktigt komiskt. För nu ska här spontanpackas. För oss och tre barn. Det kan bara gå på ett sätt och det VET vi från början. Vi kommer inom loppet av 30 minuter att bli osams. Ändå gör vi det.

I 1,5 timme bara tokpackar vi. Han på sitt håll och jag på mitt. Blöjor, ombyten, badkläder, handdukar för ett kompani, 50 liter vatten, mat till kvällen, mellanmål, godis, smörjor, leksaker, matstolar, potta, trimmer, häcksax, ett gäng barnvagnar och sen håller vi tummarna för att vi har pricka in det viktigaste på listan. Tillkommer gör såklart mina sistaminutenglömda saker som ligger huller om buller i lösa påsar som petas in här och var.

Snabb frukstund på köksgolvet som urartar ganska omgående. Ingen vill ha, alla vill åka till stugan. Nea sätter sig mitt i bananerna. Snabbt in i bilen med alla så vi vet var vi har dem. Men snabbt har det aldrig gått för nu kommer vi till det obligatoriska vem ska sitta var bråket. Vi slänger in dem huller om buller och stänger av öronen så vi slipper lyssna på ilskan som uppstår. Och så iväg. Bara stanna och köpa lite lagabåtengrejjer först och i affären är det köööö. Barnen låter och jag sjunger och det är jättevarmt men sen är vi äntligen på väg. 2 timmar efter taget beslut och vi är stolta.

Och rakt in i stugidyllen dundrar vi och vår buss. Och vi inser att det är värt hur mycket som helst att komma hit. En dos med Lagmanshaga och vi åker därifrån på kvällen lite lite lugnare och finare inombords.