Aldrig mer strumbyxor

Jag har lärt mig en läxa. Ha aldrig strumbyxor när du går till doktorn. Intet ont anande kommer jag till doktorn och tror att det ska tas lite blodprover i armvecket. Men så kommer han in och brister ut i ett klassiskt "då kan du ta av dig på överkroppen". Så där satt jag och försökte se oberörd och naturlig ut. I strumbyxor och bh. Big big mistake.

Huset känns tomt utan familjen. Jag har verkligen verkligen inte gjort något alls nyttigt mer än sovit. Och är det något jag är i kraftigt behov av just nu så är det sömn. Micke och barnen har det toppen i stugan och har varit i stan och fikat och är på solskenshumör. Pratade nyss med både Love och Jack. När Jack inleder med ett "jag älskar dig" och Love med "jag saknar dig" så får jag fåniga tårar i ögonen. Här längtar man ihjäl sig efter lite tyst och lugn och ro. Och sen längtar jag ihjäl mig efter allt som inte är tyst och lugn och ro. Hur tramsigt får det bli?

Doktorn gav mig iallafall domen akut B12-brist så nu jag injeceras i 10 dagar och sen äta piller i flera år. Långvarig B12-bris leder till kronisk demens. (Så man ser, där finns kanske en förklaring till mitt eländiga minne). I och med detta börjar mitt nya liv med ordentligt matintag. Helst varje dag. Inga mer 100 grams chokladkakor till lunch. Inga mer leva på mackor-veckor, inga mer äh, jag äter imorgon, inga mer äh jag åt ju riktig mat i förrgår. Nu jäklar ska jag bli en ansvarstagande vuxen människa som lagar riktig mat åt min familj. Frågan är bara exakt när jag ska börja. Men det behöver jag inte bestämma idag. Jag såg att det fanns bröd i frysen och en dag till i detta ohälsosamma tillstånd kan väl inte göra varken till eller från.