Jaja, vid det här laget har ni väl full koll på att vi lider av en smula beslutsamhetsångest. Men den här gången har vi överrumplat oss själva. På fredag ska vi åka bort. Utan barnen. Och vi har redan, alltså eoner av tid i förväg, bestämt vart. Det blir Helsingborg.
Helt ärligt så längtar jag halvt ihjäl mig efter en helt ansvarslös helg ihop med M. Å andra sidan så har jag redan nu ångest över att åka ifrån alla barn. Hur tramsig får man lov att vara utan att få på moppo??? Den bästa mormorn ska vara själv med alla tre småfisar natten mellan fredag och lördag. Och det är väl kanske där skon klämmer. Just för tillfället finns det inget som heter "sova en hel natt" i det här huset. Killarna lever rullan och häromnatten skrek Jack som en galning, mitt i natten, för att han inte hade "rätt" pyjamas på sig. Alltså, vem med vettet i behåll ödslar en halvtimmes nattsömn över fel pyjamas? Förutom vår son?
Missförstå mig inte nu, jag har världens finaste barn. Riktiga änglar. Men ibland är vingarna mer svarta än vita. Så är det bara. Så för att göra det här blabla-inlägget hyfsat kort så kan man säga så här; jag vill väldigt gärna åka iväg men jag är som den dramatiska mamma jag ibland kan vara, orolig för att de ska bryta ihop när jag inte finns tillgänglig och få men för livet. Tramsigt från början till slut. Men tyvärr sant.
Kanske är jag också lite orolig för att även min mamma ska få men för livet. Hur går det för henne att hantera två skrikande banditer mitt i natten. Som tur är så är lillasyster stabil och cool. Men så är hon ju tjej också... såatt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar