Förutom allt annat som är trasigt hemma så har kameran också gått lite sönder. Därav bristen på bilder. Visst blir det lite tråkigt. Så himla mycket ordbajs och ingen färg. Men livet är inte alltid festligt och färgigt. Även om det för det mesta är bra ändå. Just det där skulle jag kunna ägna ungefär hur många spaltmeter åt som helst just nu. Om hur bra livet är ändå. Trots att det inte alltid är solsken. Men letar man så glittrar det nog till lite i avgrundshålet ändå.
För så här är det, hur mycket man försöker blunda för all skit i världen så går det inte att bortse från att den där skiten är en del av verkligheten. Man blundar, men tankarna blundar inte. De finns där alltid. Ibland kan man klippa tvärt och sluta tänka. Börja tänka på en orörd brant skidbacke med sjukt mycket nysnö istället. Men ibland går det riktigt dåligt. Verkligheten kommer ikapp. Det finns så mycket som kan hända. Galna skitsjukdomar och fruktansvärda olyckor. Den finaste starkaste blogg jag läst är Maddes. Hon kämpade mot cancer. Men förlorade. Förutom att jag känner stor sorg för Maddes familj och vänner så har den fått mig att dagligen fundera på varför vi slösar bort tid på att tjafsa om onödigheter? En dag kanske vi inte har varandra längre. Skulle jag då vara nöjd med att ha ödslat tid på att inte vara nöjd med allt jag faktiskt har?
Man kan inte alltid gå runt och vara lycklig. Endast dårar kan sägs det. Det måste vara okej att vara arg, sur och tjurig. Men det är inte okej att stanna i det. En stund bara. Sen får det gå över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar