Min dotter som är 2,5 har knivskarp karaktär. Den har hon inte ärvt av mig. Hon bestämde sig på 2 sekunder för att lämna napparna till tomten, lämnade dem (till Daniel Göök dock) och har sedan dess inte rört en napp. Hon hittade 3 stycken i gårkväll. Undrade i mitt stilla sinne hur det skulle gå. MEN - hon tog dem, slog in dem i ett paket som hon ska lämna till sin lillkusin Eddi-Lee. Detta paket har hon sovit med under armen inatt. Men provstoppat en napp i munnen? Nä, inte ens en tendens åt det hållet. DET kallar jag karaktär.
Allt detta tänkte jag på igår när jag gick och rotade i skåpen efter godis eller något annat som kunde dämpa det akuta sockerbegäret. Kan hon kan jag... eller? Så nu är det slut på detta grava sockermissbruk. Micke suckar åt mig. Och jag förstår honom. Det är inte första gången jag har bestämt mig. Men jag tänker banne mig inte bli slagen av en 2,5-åring. Därtill är min tävlingsinstinkt alldeles för stark.
1 kommentar:
Vad synd att jag saknar tävlingsinstinkt, annars hade jag varit med och tävlat. Själv kommer jag fortsätta rota runt i skåpen. Sedan har jag ju en korg med praliner att äta upp... ;-)
Skicka en kommentar