IRL på riktigt

Har ni inte fått nog av ert eget så får ni här en extra omgång IRL.

Hämtar på dagis. In med hela härligheten i bilen. Som är en buss som vi kallar för Larsson. Har ingen aning om varför. Men den är bra, det är bara att kasta in grejjerna. Inga packningsproblem. Någon sa att de inte skulle kunna skaffa fler barn än två för de ville inte riskera att behöva köpa en sån ful bil som vi har. Men hallå! Snacka inte skit om bilen som räddade tillvaron för vår del under en ganska lång period när vi drogs med dubbelkärra, enkelkärra, trehjulingar, bobbycars, barnstolar bla bla.

Men tillbaks till IRL. In med alla i bilen. Ner till stan (går på 1 minut, stan är liten) och ut med alla. Försöker att inte få dem överkörda direkt. Sen försöker jag ha alla inom någon form av synligt avstånd. Det går dåligt men jag hittar alla i leksaksaffären. Och det är helt ok för det var målet. Nea skulle få välja en sak för att hon lämnat iväg sina nappar. Sen började cirkusen på allvar. Alla tre pratar i munnen på varandra. Jack och Love är överivriga i att hjälpa Nea välja så de föreslår allt i hela affären. Sak för sak. Hon blir helt vilsen. Till slut hjälper jag till och ger henne två val. Det funkar.

Men DÅ precis blir Love toanödig. Mitt i leksaksaffären. Och det blir Jack också. Och det är panik. Får snällt fråga om vi kan få låna en toa. Jag och tre barn smyger in på lagret. Det går inte på 2 minuter för dem att bli klara. Speciellt inte när alla tre dessutom klär av sig ytterkläder, mössor, handskar och slänger lite här och där. När Love vill börja klä av sig sin långärmade t-shirt sätter jag ner foten och säger ifrån.
Efter en kvart är vi klara och kan traska ut igen. Betalar och försöker gå till bilen. I sakta mak. Har inte heller speciellt bråttom. Skön känsla.

Utmanar oss allihop genom att ta med mig alla tre in i fantastiska lilla mysiga butiken Hjärtat där det är trångt om saligheten. Saker överallt. Ömtåliga saker. Men det går jättebra. De är små hjärtan alla tre och jag är glad. De får varsin liten tomte som det snöar om när man vänder på den. Det hör väl till att man har minst en sådan under sin barndom?
Sen kommer vi hem. Alla engagerar sig i Neas nya "Barbiedocka". En stor och en liten. Micke kommer hem, dricker glögg, grillar korv i kaminen. Pratar och myser lite med kidsen innan vi går upp och läser saga och avstyr diverse bråk. Alla skriker i munnen på varandra ett tag, förbannade över helt olika saker. Känner hur det arga börjar bubbla över i mig, men Micke håller sig lugn och då biter jag också ihop. De är väl trötta. Men jäklars vilken ljudvolym. Lille Skutt-tårar från tre håll. Och vi är två.
Enkel matematik; en man kort. Det är väl snarare ett möjligt skäl att hålla igen på antal barn. Inte hur ful bil man måste köpa...