Har haft någon form av autopåslag sen igårkväll kl 21.00. Då gick det igång någon form av varningsklocka någonstans inne i kroppen. Rensa eller gå under. Så jag har rensat. Det är låååångt ifrån klart. Inte ens en microdel är klar. Men det står ett gäng svarta sopsäckar i garaget och väntar på ett nytt liv på soptippen. Och jag börjar känna mig piggare. Faktiskt. Kan det verkligen höra ihop? Att sakerna ligger och tynger sinnet, trots att de ligger i källaren eller på vinden eller inknödd i något litet bortglömt förråd.
Hämtade barnen tidigt idag och skulle åkt ner till sjön och cyklat. Men då började det hagla. Istället åkte vi hem och bakade. Ganska misslyckade spritsade kransar. Mitt i spritsningen kom Elle och Stella och då gick spritsen sönder. Så istället rullade vi lite långa grejjer av den väldigt varma/mjuka degen och stoppade in klabbet i ugnen. De blev inte snygga, men alla gick åt. Mysigt med lite sällskap i regnet.
Sen smet alla ut i snålblåsten, Micke kom hem och vi fixade lite kvällsmat. Jack somnade ihopkrupen i mitt knä. Min lilla sjörövare, delar med sig frikostigt av både kärlek, kramar och närhet. Det är fantastiskt. Klart man får energi av det :-)
Och dessa dagar som flyter på utan bråk, slagsmål och gråt. Istället skratt, kramar och lek. De är livet. De andra är väl i och för sig också livet. Den mer gråsura delen. Men utan dem hade det kanske inte känts så himla rosa idag heller :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar