Slår ihjäl tid här istället. Jag skulle vilja skriva så mycket mer än jag gör men det är för mörkt på kvällen. Seriöst. Jag kan väl tända en lampa men det spelar liksom ingen roll. Mörkt är mörkt och tusen ljus i världen kan inte ändra på det. När solen går ner, går jag ner. Men ny måndag, nya möjligheter. Den här veckan ska jag fightas med mörkret på allvar.
Apropå att lära sig... Jag tror så här; vi får alla en livsläxa någon gång i livet. Kanske fler. Antingen tar man åt sig av den och försöker lära sig något. Eller så lever man vidare som om inget har hänt. Vi är alla olika som personer och tolkar livet på olika sätt.
Min livsläxa är så tydlig så den är svår att blunda för; man kan inte bestämma, påverka och planera allt i livet". Däremot påverka det åt rätt håll. Det är en annan sak. Antingen väljer du att gå och dö. Besegrad. Eller så väljer du att ta fighten och göra något bra av det som vid första tanken känns helt kass.
För vår del handlade det om att se hur det börjad hagla barn över alla. Andra. Men över oss fanns jäklar inget hagel. Inte ens lite. Tiden gick. Livet kändes i sanning skit. Vi började så där moget önska "får vi baa ett barn så får det skrika och ha så mycket kolik det vill och jag ska aldrig mer gnälla över något i hela mitt liv". Realistiskt... no no. Så fort någon klagade över hur jobbigt det var med barn blev jag förbannad. Visa lite tacksamhet istället för sautan. Okey, inte helt rättvist så här i efterhand, men hjärnan funkar inte logiskt i såna situationer.
Men så, efter hundra bedrövelser, lidande i allsköns form, fysiskt smärta och kämpande så fick vi plötsligt beskedet att "det syns två små hjärtan på skärmen". Highfive för den!! Den tanken hade ALDRIG ens slagit oss.. Skulle vi kunna få tvillingar? Jag glömmer aldrig den dagen. Vi gick på stan som två flamsande barnungar och skrattade högt. Två!!!!
Tiden gick, jag var sjukskriven mycket och hade komplikationer från dag ett, men ut kom de till slut. Två små sparvungar. Pyttesmå och helt och håller våra. Tiden gick som i ett töcken. 24 timmar om dygnet med amning, sondmatning, flaskmatning, värma flaskor, tvätta flaskor och så börja om igen. Men det var ju livet!
Och som vi fick igen för allt vi lovat och önskat. Med två små sparvungar som tillsammans vaknade 10-20 gånger per dygn i 2 års tid. Kolik följt av nattskräck och akuta sömnproblem. Men vi hade lovat. Bara vi får ett barn så får det ha så mycket kolik det vill... osv. Och nu fick vi ju dessutom två så visst. Sagt är sagt liksom.
Och som grädde på moset följde ketchupeffekten och det blev en lillasyster av bara farten. Vi gick alltså från noll barn till tre inom loppet av 22 månader. Och vad vill jag ha sagt med detta långa inlägg då? Att livet är en kul grej. Ödsla inte bort det. Men tro aldrig någonsin att du ska kunna styra över allt. Då lär du bli besviken. Lär digleva med att inte alltid ha full kontroll (i och för sig inget stort problem för mig...). Lita på att det kan bli bra ändå och gör något positivt av den verklighet DU lever i. Ty den lär var annorlunda än någon annans.
Vem har sagt att livet är enkelt?
Små mirakel
2 kommentarer:
Det är viktigt att släppa kontrollen ibland och bara låta saker ha sin gång, risken är väldigt stor att man blir besviken annars.Lättare sagt än gjort. Livet blir sällan som man tänkt sig men kan bli väldigt bra ändå. Tycker din personliga bankkvinna...
Ja, som det här med kortet. Det blir ju jättebra även utan det :-)
Kramen/N
Skicka en kommentar