Måndagar är ju som de är. De brukar dock gå rätt bra efter några koppar kaffe och en söndag i total förnekelse. Men imorgon är den riktigt ångestframkallande. Nea börjar sin inskolning. Den lilla, lilla ärtan... Har gjort mitt bästa för att blunda för fakta. Har inte ens tänkt på att semestern är slut imorgon. Förrän nu. Jag är skitbra på att stoppa huvudet i sanden. Ibland. Men när det gäller Nea som nyss föddes men som redan ska, typ flytta hemifrån, då kan jag inte blunda längre.
Det kommer såklart gå hur bra som helst. Men så vitt jag vet så kommer vi aldrig mer få några mer barn och det gör hela den här grejjen ännu jobbigare. Dessutom ska vi börja jobba båda två, lämna barnen på dagis och allt det där. Och jag inser ju själv att allt det där ju är en förutsättning för att kunna betala alla grävare och målare och trasiga toalettstolar som står och rinner. Att vi jobbar alltså. Men fan också. Visst är det väl ändå konstigt att man i princip delar mer tid med sina arbetskollegor än med familjen? Det känns spontant rätt tokigt.
Det är inte det att jag inte gillar att jobba. För jag har ett superkul jobb. Det bara känns konstigt, och idag känns det konstigare än vanligt. Så är det bara.
Men imorgon är en annan dag och jag bestämmer mig här och nu för att vakna med ett leende på läpparna och att det blir en kanondag imorgon. Bra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar