Jag läste någonstans att sömbrist påverkar dig lika illa som en fylla. Har levt i en tre år lång fylla nu, ibland lättar den men sen tätnar det på ganska snabbt igen. Men just nu är det pyttelite dimfritt så jag klarade av att skriva mer än 5 rader på raken:
Det pågår en debatt där ute. Om kärnfamiljens vara eller inte vara och huruvida det är svårt eller inte med jämställdhet. Mitt svar på den frågan är; inte. Hur svårt kan det vara? Man blir ihop tillsammans, köper ett hus tillsammans, får barn tillsammans. Klart som fan att man ska dela på allt – tillsammans. Dela då i bemärkelsen både roligt och tråkigt, helg och vardag. Livet är ingen balettdans på rosor. Men bra ändå.
Och glöm för allt i världen inte bort att barn och familj ska njutas av också, inte bara drivas runt. Ibland låter det som om allt är ett familjelivet är ett enda stort kneg som ska delas upp minutiöst så det blir total rättvisa och jämställdhet Vad hände med det sunda förnuftet? Jag är övertygad om att två vuxna människor ska kunna hjälpas åt så att båda två mår bra, utan pekpinnar eller lagstadgar? Sverige ska väl inte behöva tala om för oss hur vi måste göra. Och alla mår kanske inte bra av samma regler?
För mig är inte jämställdhet lika med att dela allt på millimetern lika. Jämställdhet är när man tar lika ansvar (nu utgår jag från jämställdhet när det gäller familj och hem) oberoende av vad det gäller. Är jag trött får någon annan ta över. Är någon annan trött så tar jag över. Gör jag 80 % av allt under några månader (nä, Micke jag vet att det inte händer så ofta men rent hypotetiskt) så jämnar väl det ut sig över året. Någon annan gång är jag ofokuserad hemma och då gör person 2 mer vid det tillfället. Det handlar om sunt förnuft och kärlek. Behövs verkligen familjemöten för att styra upp vem som ska göra vad. Hjärnan registrerar väl (om den funkar skapligt normalt) vad som behöver göras och den som kommer först, orkar eller hinner, gör det. Som på vilket jobb som helst - bara det att här gör du det för någon du älskar.
Att det ska vara någon slags uppoffring att vara hemma med sina barn låter tokigt i min värld. Men min värld är min och inte alla andras. Jag har iofs svårt att förstå dem som väljer jobb framför barn, men alla har en egen fri vilja. Och visst, det finns tillfällen när det är svårt att styra över en situation. Och så länge person nr 2 i förhållandet mår bra med situationen så är det kanske inget stort problem heller? (Barnen ska ju tas om hand även på em, kvällar, helger och resten av livet. Inte bara de första två åren).
Alla familjer är fria att välja hur de ska lägga upp sina liv. Det kan ingen lag bestämma. Alla är olika och fungerar olika. Vi har olika värderingar och olika bakgrunder. Men det viktiga i hela den här jämställdhetsfrågan måste väl ändå vara att alla i en familj mår väl! Hur man får till den ekvationen är upp till var och en och ansvaret vilar på alla deltagare. Även den som hamnar i kläm och känner sig ta största ansvaret mot sin vilja.
Det sorgliga i det hela är att det känns som om frågan om vem som har rätt att göra vad, om vi ska ha lag på delat föräldraledighet etc, blir så stor när det egentligen borde vara barnens väl som står i fokus. Inte vem som får göra mer eller mindre. Satsa på karrär eller stå tillbaka (om man väljer att se det så). Hela debatten borde utgå ifrån hur barnen mår bäst. Jag skulle tro att de mår bäst om de får så mycket som möjligt från två håll. Både mor och far. I de fall det finns en mor och en far.
Jämställdhet behöver inte automatiskt betyda att man måste dela allting lika in i minsta detalj. Man ger och man tar. Det viktigaste måste väl ändå vara att alla inblandade känner sig nöjda, mår bra och är lyckliga i de beslut man tar. Tillsammans.
Sådärja, in dimman igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar