Goda grannar 2

Kommer hem efter en dag på jobbet och möts av 3 tokiga ungar, en brunbränd hemmapappa och en nybryggd kanna kaffe i trädgården. Eftermiddagar kan starta på värre sätt. Efter kaffe och snabbresume av dagen drog Mickepappan ut på sjön och vi andra drog iväg på cykelpromenad på trottoaren och hamnade till slut hos Adam, Anton, Jessica och Alex och helt plötsligt hade jag fått både paj och kaffe. OCH en jättestor bukett med blommor. Vi måste ha världens bästa grannar. Åt alla håll och kanter.

Inser att jag med den här bloggen just gett mig själv ytterligare en dagbok att skriva i. Nu har jag 4 dagböcker på gång samtidigt plus den här sidan. En för mig själv, en för barnen, en 5- årskalender och en annan i datorn. Hjälp, jag har någon sjukdom som gör mig beroende av dagböcker. Men troligare är att jag är så himla rädd för att glömma hur allting ÄR just nu. Jag vill komma ihåg allt av livet så helst skulle jag vilja filma allt och ta hundra kort om dagen och dessutom skriva ner allt som händer och sägs bara för att absolut inte glömma. Jag har så fullt upp med att dokumentera allt så jag glömmer av att uppleva det live. Tänker ofta på det, när jag ser dokumentärer från förlossningar, från högtider eller från vad som helst, oftast går där en lyckorusig pappa och filmar hela tiden. Och vad händer då? Jo, han upplever allt genom kameran istället för att njuta av det i verkligheten. Galet.

Barnen sover, tvätten ligger utspridd lite jämt fördelad över 3 våningar, kvällsmaten står kvar på bordet, någon har släppt ett transportplan med leksaker över hela trädgården och någon har dessutom stökat till bra ordentligt i min garderob. Men vad gör väl det när det är så vackert ute så man blir helt knasig. Jag vill inte städa. Jag vill bara sitta på en bänk i trädgården och titta. Så alltså... jag dör inte om det är stökigt men jag dör om jag inte får andas lite frisk luft i lugn och ro. Alltså tittar jag bara lite lätt uppåt resten av kvällen så ser jag inte allt som ligger på borden och golvet. Smart Nina!