Att se ljust på tillvaron

Veronica skrev att hon tyckte jag verkade se ljust på livet. Det gör jag för det mesta. Men inte alltid. Hemligheten är bara den att jag helt enkelt låter bli att skriva just de dagar det känns pissigt. Därför blev det inga inlägg i helgen... hehe. I helgen har det varit plågsamt tydligt vad det innebär att ha 3 barn under 3,5 år. De har spelat i en division långt under vad de borde prestera. Jag har inte heller spelat speciellt högt, tyvärr. Jag borde ju veta bättre eftersom jag är 32,5 år äldre än dem. Men det har inte alltid med ålder och mognad att göra. Mer om graden av trötthet. Både för dem och mig antar jag.

Micke har varit iväg hela helgen och jag borde ha lärt mig att då gör vi oss bäst på hemmaplan. Som någon sa, stanna hemma och mys istället. Jag gjorde tvärtom, satsade högt och packade in alla barn + fika och skridskoutrustning och åkte ner till isen på sjön. Aldrig, aldrig ever mer att jag gör om detta, ensam med tre små bålgetingar. Nea var skitarg för att hon inte hade några skridskor. Love trillade och slog sig i munnen med blod som följd. Jack blev vansinnig för att jag då inte hann med att hjälpa honom åka. Det var bara att packa in hela härligheten och åka hem igen. Och ta det lungt.

Det är ingen dag som går till historien som topp 10. Möjligtvis på topp 10 över dagar vi helst vill glömma. Men såna dagar ska man ha ibland för att förstå hur de bra de bra dagarna faktiskt är!